KRÖNIKA. Boken ”Vad är socialdemokrati?” (Tiden) av Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren kom ut i en ny, omarbetad upplaga förra året. Tidpunkten att reda ut titelns fråga kan tyckas väl vald, med tanke på att partiet ena perioden förvaltar Jonas Sjöstedts socialism och den andra Annie Lööfs nyliberalism, till synes utan förlägenhet.

Normalt skulle jag knappast ha ägnat något större intresse åt en sådan nyutgivning, men det råkar vara så att jag för många år sedan läste ett par rätt anmärkningsvärda citat från den förra utgåvan. Jag undrade om de fanns kvar och funderade på att köpa den nya.

Att jag gick från ord till handling och beställde den nya (och till och med begav mig till Stockholms stadsbibliotek och lånade den gamla) berodde egentligen på hur den marknadsfördes i mitt Facebook-flöde. Det talades om att tidigare upplagor haft en ”närmast legendarisk ställning”, ”översatts till en mängd språk” och också ”smugglats in till progressiva frihetskämpar och rörelser i Afrika, Latinamerika och Asien”. I en reklamtext där boken erbjöds som gåva om man också tog en tidningsprenumeration kritiserade Tiden-chefen Daniel Färm ”marknadsliberalismen” och konstaterade: ”I det har socialdemokratin haft rätt hela tiden”.

Nåja. En läsning av de två versionerna ger inte bilden att ”socialdemokratin haft rätt hela tiden”. I själva verket återfinns ganska lite av den förra upplagans text i den nya och skillnaderna i de åsikter som presenteras (alltså svaret på titelns fråga) är stora.

Den förra (från 1983) tog verkligen avstånd från ”marknadsliberalismen” och det på ett ganska häpnadsväckande sätt. Ett av citaten jag mindes följde på ett resonemang om att det inte alls var ett marknadssystem med privat kapital som skapat välstånd:

”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och har en hög bruttonationalprodukt. Det finns åtskilligt att invända mot systemet i dessa länder, men de bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol på att skapa materiellt välstånd. Vidare ska man ha klart för sig att det välstånd kapitalismen skapat är ytterst ojämnt fördelat.”

Hur kunde man 1983 påstå att Sovjet hade en hög bruttonationalprodukt? Och att det kommunistiska systemets förmåga att skapa välstånd kunde mäta sig med det västerländska, ”marknadsliberala”? Det här skrevs visserligen sex år före murens fall men nog måste Sveriges vice statsminister redan då ha vetat att Sovjet var ett befäst fattighus?  

Meningarna finns naturligtvis inte kvar i den nya upplagan. Enligt min åsikt borde man inte vara stolt över att en sådan text spreds till länder i tredje världen. Vissa revolutionsledares förtjusning i Sovjet och socialism har kostat deras folk oerhörda umbäranden i årtionden. Där borde svensk socialdemokrati varit en motkraft, inte en inspiratör.

I 1983 års upplaga är en socialistisk samhällsomdaning det tydliga målet. Det diskuteras utförligt om reformism eller revolution är bästa vägen. Resonemanget landar i att reformvägen är bättre men det betonas att målet är detsamma: ”…produktionsresultatet måste kontrolleras av medborgarna gemensamt, det vill säga socialiseras.” Löntagarfonder framhålls som en väg mot målet. Kritiken mot marknadsekonomins mekanismer är hård: ”Framgången köps alltid på någon annans bekostnad … All konkurrens förutsätter att några – de flesta, i själva verket – slås ut.”

I den nya upplagan är den socialistiska retoriken kraftigt nedtonad. Jag har inte hittat något av det jag citerat här. Löntagarfonder uppmärksammas nu som en källa till svåra våndor inom arbetarrörelsen och i ett långt stycke redovisas en rad principiella invändningar mot idén.

Spjutspetsen i den nya upplagan riktas i stället mot avregleringar, privatiseringar och icke-kommunala utförare i välfärdssektorn. Formuleringarna är mycket kategoriska. Valfrihetsreformerna har inte haft några positiva effekter, inget har blivit bättre eller billigare. Reformerna av socialförsäkringarna har inte heller haft några positiva, strukturella effekter.

På ett övergripande plan är ändå bilden att svensk ekonomi – efter tre år med Bildt-regeringen, åtta år med Reinfeldt och med S-ledda regeringar emellan och efter – uppvisar en häpnadsväckande styrka. Även om jag, som statsråd i Reinfeldt-regeringen, är part i målet är det fakta att Sverige fram till pandemin hade en unikt låg statsskuld och en högre sysselsättning än någonsin. Är det inte sannolikt att några av de strukturreformer som tillkommit på borgerligt initiativ haft viss positiv betydelse?   

Oturligt nog för författarna kom ungefär samtidigt en annan bok, skriven av Olof Palmes gamla statssekreterare Ulf Dahlsten, ”Efter coronan – svensk modell i kris” (Ekerlids). Han är också emot vissa avregleringar, men framför allt de som skedde på 1980-talet, när Ingvar Carlsson satt i regeringen och blev statsminister. Han skriver:

”Det är många som tycker att marknadsliberalismen fått gå för långt. Det är ett tveksamt påstående om man ser det som en beskrivning av den utveckling vi genomgått. Det som gick riktigt snett gick nämligen snett alldeles i början. Och det första och största misstaget var avregleringen av de finansiella marknaderna.” 

Dahlsten tycker exempelvis att avregleringarna av taxi och järnväg var utmärkta. ”Det gick ju inte att få tag på en bil” och ”Järnvägen var på väg att dö sotdöden”, skriver har om den gamla tiden. Han riktar istället sina attacker mot liberaliseringen av kreditmarknaden – som ju genomfördes på initiativ av Olof Palme, Kjell-Olof Feldt och Bengt Dennis (alla S).

Det är väl känt att Ingvar Carlsson också var mycket skeptisk till flera av Feldts reformer, och framför allt slopandet av valuta- och kreditregleringarna. Men det får mycket lite utrymme i ”Vad är socialdemokrati?”. Det hade ju rört till bilden att det är de ondsinta borgerliga regeringarnas förblindade marknadstänkande som skapat de problem vi har.

Så frågan ”Vad är socialdemokrati?” kvarstår egentligen obesvarad.

TEXT: Lars Leijonborg
 

Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribenten egna.