I coronans och näthandelns tid kan ens beställda gods hamna lite varsomhelst. Tyvärr inte så alltid i Bandhagens behändiga centrum, utan ofta i Högdalens mindre pittoreska dito: ibland på Turhörnan, ibland på Coop och ibland på Två Brothers (jo, det heter så). Stundom byter utlämningsställningarna plötsligt plats och man får rusa runt på alla dessa tre ställen. När nu inte något, som jag ens inte har beställt, aviseras till hämtning i Lännersta. 

Som jag har försökt kommunicera med Postnord och UPS och Amazon på senaste tiden! Promenaden till Högdalen tar ungefär 13 minuter och går backe upp och backe ner på gångvägar genom varierad natur och bebyggelse. Den glesa förekomsten av papperspellar är påfallande. Bänkar i söderläge är omgivna av fimpar och skräp.

”Högdalen Centrum erbjuder ett variationsrikt utbud och en mycket personlig service. Här finns ett 50-tal butiker, restauranger, caféer och viktig service," meddelar hemsidan, liksom ”Högdalen Centrum invigdes 1959 och utökades på 1990-talet då också en del av gångstråket klimatskyddades med glastak.” Vadå ”också”, och ”klimatskyddades”?

Högdalens centrum möter med höghus, busshållplatser, bibliotek, vårdcentraler, ett par moderna kyrkor och vad jag förstår invandrardrivna lågprisaffärer jämte då Ica, Coop och Pressbyrån. Samt förstås magneten Systembolaget med sin vänliga personal, sura öppningstider och förment fantastiska urval.

Permobilerna susar fram och åter, nästan alltid med män vid styret. På bänkarna fridsamma a-lagare, på utskänkningsställena tatuerade Bajenkillar. Och här finns hela två nagelsalonger, vars besöksfrekvens alltid förvånar mig. Nagelskulptörerna sitter bemaskade och betjänar vilka som helst snygga unga tjejer utan munskydd.

Jag skiter i mina genetiskt skruttiga, vanskötta naglar men stannar gärna vid juvelerarens skyltfönster där vräkiga klockor trängs med en överraskande mängd blaffiga kedjor med kristna kors. Vid sidan av den något som heter Market Place, ”en inkubator, företagscenter och marknadsplats för kvinnliga företagare”, med ”fokus på nyanlända och / eller utrikes födda kvinnor”. 

I närheten secondhandlokalen Andra varvet, som brukar kritiseras för sina höga priser. Inte vet jag, men nog var 50 pix för en ful liten plastkanna som jag köpte i högsta laget. Några skummisar som langar har jag hittills aldrig sett, heller ingenting hotfullt eller våldsamt. Men så är jag nästan bara ute i dagsljus. 

Då jag sedan en tid hoppas på att stöta på vad jag förstår Högdalens tjusigaste och kanske enda kändis, nämligen Kajsa Ekis Ekman, som enligt SvD (25/3–21) ”har bott i Högdalen i mer än tio år och följt den utdragna kampen mellan gentrifiering och förslumning” och säger ”Än har ingen sida vunnit.” Det vet hon förstås mycket bättre än jag. 

Skulle gärna vilja diskutera det med henne. Liksom en massa andra ämnen, särskilt nu när hon är extra aktuell i transdebatten. Plus den så kallade snygg-looken, sätt att få till densamma och könsstereotyper. 

Hon är verkligen vackert vampig på bilderna i artikeln, dekorativt placerad i en extravagant inredd lägenhet. Intervjuaren Kristina Lindh skriver att stämningen blir frostig när detta kommer på tal. Ekis Ekman svarar avfärdande: ”Låt mig ha mitt utseende och min stil i fred, det har inte med er att göra. Jag vill att killarna i centrum ska titta på mig, inte ni.”

Det låter både rörande ärligt och kaxigt. Själv vet jag inte längre om jag skulle vilja att män vände sig om efter mig, mitt bäst före-datum är nog utgånget. Jag står allt längre bak i kön av kön. Fast jag kanske ändå borde beträda någon av de där nagelsalongerna. För min egen outgrundliga kvinnlighets skull.