Många oroar sig för Liberalernas opinionssiffror. I snart ett års tid har partiet som regel mätts in under fyraprocentsspärren. Det senaste halvåret under, eller omkring, tre procent.

Rädslan för att partiet ska åka ur riksdagen är obefogad. Det finns snarare större anledning att frukta vad som händer om Nyamko Sabuni klarar spärren.

Först och främst är det väldigt ovanligt att väljarna röstar ut partier i Sverige. Miljöpartiet halkade ut efter den första trevande mandatperioden 1991, men kom tillbaka direkt i valet efter. Ny Demokrati kastades ut 1994 efter att partiet mer eller mindre imploderat i ett moln av skandaler, avhopp, uteslutningar och interna stridigheter. Mer etablerade partier sitter stadigt.

För det andra har Nyamko Sabuni lösningen på problemet i sin egen hand. Det räcker med att hon i god tid före valet förklarar att Liberalerna lämnar Januariavtalet. Då kommer förhoppningsfulla allmänborgerliga väljare och besvikna centerröstare att strömma till och lyfta L över spärren.

Moderaterna och Kristdemokraterna kommer dessutom att välkomna ett liberalt sidbyte, trots att de kommer att tappa egna väljare dit. Även om Ulf Kristersson och Ebba Busch bägge har förberett sina partier för samarbete med Sverigedemokraterna, finns det både taktiska och strategiska skäl att öppna famnen även för Nyamko Sabuni. Moderaterna har i det korta perspektivet ett intresse av att ha med Liberalerna för att kunna balansera de mer konservativa Kristdemokraterna och Sverigeditona i ett eventuellt regeringssamarbete. På längre sikt är både Kristdemokraterna och Moderaterna övertygade om att det finns en djupgående värderingsgemenskap med Liberalerna (och även med Centerpartiet, för den delen, även om det inte ser ut så just nu).

Och det är här det möjligen finns anledning att oroa sig. Åtminstone för den högerväljare som tror att en kraftigt minskad invandring är en förutsättning för att lösa problemen med lag och ordning, utanförskap och skola.

Liberalerna och inte minst Nyamko Sabuni har brutit mycket is i den svenska samhällsdebatten. Utan L hade vi kanske inte på samma sätt uppmärksammat segregationen, hedersförtrycket och islamismen.

Till skillnad från exempelvis Centerpartiet blundar alltså inte Liberalerna. Men Liberalerna är ett radikalt parti för sociala ingenjörer, snarare än en återhållande kraft när utvecklingen skenar. Liberalerna tror verkligen att Sveriges problem går att lösa med en kombination av mer omfattande integrationsåtgärder och tydligare skatteincitament. Och tror man helhjärtat på integration som lösning, blir migration mindre av ett problem.

En högerregering med stöd av Liberalerna skulle vara utmärkt för försvaret, för energipolitiken och för näringslivet. Men den skulle få det svårt att komma överens om migrationen.

I spekulationerna om ett så kallat konservativt block har både Moderaterna och Kristdemokraterna valt att ligga lågt om konkret politik. Man anser att någon tydlig programförklaring inte behövs, eftersom partierna närmat sig varandra så mycket i synen på exempelvis invandring och kriminalpolitik. 

Med Liberalerna spricker den bubblan. Med L med i leken vet man inte längre vad man får om man röstar höger.