Liberalismens framtid verkade lovande för trettio år sedan. Kalla kriget var slut och Berlinmurens fall ledde till kommunistregimernas sammanbrott i Östeuropa. Runt om i världen kollapsade såväl höger- som vänsterdiktaturerna och demokratin upplevde en makalös expansion i det som Samuel Huntington kallade ”demokratiseringens tredje våg”. Marknadsekonomin bredde ut sig även i kommunistländer som Kina och Vietnam, och de nationer som öppnade sig för globaliseringens impulser verkade gå en lysande tid till mötes.

Det som vi liberaler och många andra med oss tog för givet då var att ett stigande välstånd överallt skulle leda till framväxten av liberala och demokratiska samhällen av samma slag som dem som utvecklades i västvärlden. Skillnaden var att den process som i Europa tog flera århundraden skulle nu, i kraft av det snabba materiella framsteget, enbart ta en eller två generationer. De frihetliga idealen som föddes i västerlandet skulle på det viset ge upphov till i vad nobelpristagaren V S Naipaul kallade ”en universell civilisation”.

Det var historiens lyckliga slut, som Francis Fukuyama hade förkunnat redan före Berlinmurens fall. Den liberala utopin syntes inom räckhåll. Världens nationer och kulturer skulle stråla samman i ett globalt broderskap av fria och välmående kosmopoliter besjälade av upplysningens förnuftstro. 

Som bekant, ingenting av detta inträffade. Nationalismen blossade upp igen och religionen, ofta i radikaliserade versioner, gjorde en häpnadsväckande återkomst. Många av de nya demokratierna utvecklades i auktoritär riktning och en våg av populism svepte över både nya och gamla demokratiska regimer. Ryssland blev åter en despotisk bastion och Kina seglade upp som demokratiernas stora utmanare. I stället för en universell civilisation blev det allt skapare civilisationskonflikter och i västvärlden utmanades upplysningens ideal av värderelativismen och identitetsideologin.

I en essä från 2017 använde britten David Goodhart kategorierna anywheres och somewheres för att tillspetsat fånga gapet mellan “varsomhelstarna” – en rörlig kosmopolitisk elit som kan bo, arbeta och fungera i princip var som helst i världen – och “någonstansarna”, starkt förankrade i sina kulturella rötter och lokala platser. De första längtar till en mångkulturell framtid, får en adrenalinkick av förändringens snabba tempo och älskar Schumpeters kreativa förstörelse. De andra, som är betydligt fler, längtar till det kända, det stabila, en måhända idealiserad men ack så viktig nationell gemenskap. De vill gärna njuta av framstegets välsignelser, men vill inte ge upp både identitet och trygghet i jakten på globaliseringens förlovade land.

Vidden och följderna av denna klyvning, som har ritat om västvärldens politiska karta, missade vi liberaler. Framstegsentusiaster som vi är såg vi inte myntets andra sida och, det som värre är, ofta behandlades ”lokalisterna” med förakt, som om de vore trångsynta lantisar som inte begrep sitt eget bästa. Det var en oförlåtlig brist på empati och respekt, som bara gynnade de partier som visste kanalisera detta ”globaliseringens obehag” och den invandringsrädsla som var dess mest påtagliga uttryck.

Det som har inträffat i Sverige är ett paradexempel på konsekvenserna av denna beklämmande hållning. 2006 skrev jag följande i Expressen (28/9-06): ”På ett snarast kränkande sätt har SD:s väljare beskrivits som mindre värda, halvidioter som inte förstår någonting, obotliga rasister fyllda av hatkänslor. Detta är ett föga rättvist synsätt som bara manar fram en ännu starkare reaktion mot ‘etablissemanget’. I stället för att demonisera dem som röstade på SD borde vi lyssna till varför de gjort så och sakligt bemöta deras frågor.”

Det var som att predika i öknen och det blev som det blev. Men det betyder inte att det liberala arvet borde kastas överbord. Det vore förödande för det öppna samhällets fortbestånd. Det vi behöver är en mindre ensidig och mer ödmjuk medkännande liberalism. En liberalism som begriper sig bättre på människans behov av både individuell frihet och gemenskap, och som inser att just vid en tid av omvälvande förändringar, när “allt fast och beständigt förflyktigas”, som Marx uttryckte det, blir behovet av förankring och trygghet som allra störst.