Debatten i Sverige med anledning av den amerikanska Högsta domstolens beslut att i framtiden avstå från att reglera aborter illustrerar tyvärr en hel del som inte står rätt till i vårt avlånga land. Är vi verkligen mogna att ha demokrati i Sverige när det förefaller som om vi kollektivt är oförmögna att tänka kring kontroversiella ämnen, än mindre resonera i termer av rätt och fel, och varken accepterar själva existensen av avvikande åsikter eller vågar yttra våra egna åsikter?

Läs även: Buschs kritik mot Magdalena Andersson i abortfrågan: ”Exploateras”

Abortfrågan illustrerar till att börja med mycket av vad Kahneman skriver i sin bok Tänka, snabbt och långsamt. Den gör det tyvärr så grundligt att en krönika liknande denna kanske är ett dödfött försök till diskussion.

Kahneman påpekar att det verkar som om vår kognitiva förmåga kan delas upp i två system. Dels ett ”system 1” som arbetar snabbt och intuitivt, utan medveten kontroll. Dels ett ”system 2” för medvetet tänkande. System 2 är mycket resurskrävande och ”jobbigt” att använda sig av. Dessutom är det vårt intuitiva system 1 som nästan helt förser vårt system 2 med information. Detta får som resultat, som Kahneman skriver:

När vi tror att en slutsats är sann har vi också en benägenhet att tro att de argument som tycks stödja slutsatsen är sanna – även om de i själva verket är falska. Om System 1 får bestämma kommer slutsatsen först och argumenten sedan.

Kort sagt är hjärnan en mackapär för att dra förhastade slutsatser.

En annan sak som abortfrågan illustrerar är att vi svenskar förefaller vara nära nog etiska autister, människor som är oförmögna att resonera i termer av rätt och fel, av etiskt försvarbart och etiskt förkastligt.

En gång i tiden i tiden, fram till mitten av 1900-talet nästan, var Sverige ett djupt kristet land. Idag är vi tvärtom ett lika djupt och lika grundligt avkristnat land, även om, som Thomas Gür brukar påpeka, vår ateism är en kristen ateism, inte en hinduisk, muslimsk eller buddhistisk ateism.

En fördel med grundlig kristendomskunskap, även för ateister och agnostiker, är att kristendomen är ett etiskt system. Bibeln, och den kristna traditionen, är inte bara en religion, utan också en serie fallstudier av etiska dilemman, av rätt och fel. Varför är det till exempel som Rom. 7:19 säger: ” Ja, det goda som jag vill gör jag icke; men det onda som jag icke vill, det gör jag.”

Goda kunskaper i kristendomen är mycket användbart i ett land som Sverige vars hela kultur, även hela dess ateism, är djupt kristen. Men ur etiska hänseenden så hittar man liknande djupa resonemang om rätt och fel hos islam, judendomen, konfucianismen, hos Aristoteles, Markus Aurelius, och så vidare.

Kristendomen, liksom dess alternativ, utgör etiska verktygslådor. Man behöver inte hålla med om mycket alls i dem och absolut inte dela deras eventuella religiösa tro, men ur dem får man hjälpmedel att tänka med.

Läs även: Hjort: Det kommer nya amerikanska lagar som kommer att tillåta aborter

Nu har vi svenskar tappat det mesta av detta. Vi går dessutom i ett havererat skolsystem, och vi pådyvlas plattityder som kallas för ”värdegrund”. Idag tvingas vi därför istället försöka reda ut allt detta för oss själva, utan verktygslåda, via något som kallas för ”förnuftet”.

Det mänskliga förnuftet är dock ofta synnerligen bristfälligt. Edmund Burke skriver:

We are afraid to put men to live and trade each on his own private stock of reason, because we suspect that this stock in each man is small, and that the individuals would do better to avail themselves of the general bank and capital of nations and of ages.

Alltså, istället för att ha tillgång till ett par tusen år av tankar om etik och moral, både från kristna och sekulära tänkare, så sitter vi var och en för oss själva på vår kammare. Varför bör vi vara rädda för vad vårt förnuft säger oss? Därför att det ofta blir så radikalt fel.

Om vi kombinerar hur våra hjärnor drar förhastade slutsatser med att vi står utan etiska och moraliska verktyg att tänka med, så får vi dagens debatt kring abort av typen ”goddag, yxskaft”.

Den etiska debatten kring abort rör konflikten (för den finns!) mellan vad en gravid kvinna önskar göra och fostrets liv. När abortmotståndaren säger att hon värnar fostrets liv säger abortförespråkaren ”kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp”. Men fostret då? ”Kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp”, blir svaret. ”System 1” tuffar på i full fart och talet om fostrets liv, oavsett hur det formuleras, når aldrig någonsin det ”System 2” hos abortförespråkaren där medvetet tänkande äger rum.

Det finns faktiskt alltså ett stort mått av libertariansk logik hos de amerikanska abortförespråkarna, som det amerikanska Demokratiska partiet, som anser att ”there is no place for politicians or government to get in the way”, vilket på svenska betyder fri abort fram till och med ögonblicket när barnet föds.

Alltså, postulatet – för det är ett postulat – om ”kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp” dras till sin logiska slutpunkt. Att ett foster som aborteras i vecka 22 eller 40 måste dödas eller lämnas att dö, för att inte växa upp till en vuxen människa, värderas lägre än postulatet om kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp.

I Sverige existerar det dock ytterligare en mekanism, vår åsiktskorridor, ett fenomen som torde komma sig ur att nästan alla svenskar, fram till ungefär 1850, levde i små, avskilda byar, där alla kände alla och alla visste vad alla gjorde. Byarna var också till stor del självbestämmande enheter. Gud nåde därför den som avvek.

Den svenska politiska inställningen är idag inte att abort helt och fullt gäller kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp. Inte heller är den att fostrets liv går före kvinnans intressen. Och inte heller är den att abort utgör ett svårt etiskt dilemma, en konflikt mellan kvinnans intressen och fostrets, ett dilemma som inte har någon perfekt lösning, utan är en avvägningsfråga mellan två oförenliga ståndpunkter.

Istället är konsensus i abortdebatten i Sverige att ”kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin egen kropp” fram till vecka 18 prick. Därefter, om inte Socialstyrelsen beviljar tillstånd (fram till vecka 22) är abort förbjudet och kvinnan har rakt inte rätt att bestämma över sin egen kropp.

”Alla” tycker tydligen detta. Detta bör skrivas in i grundlagen sägs det. Eller så bör partierna skriva ett ”kontrakt” om det. För Gud bevare oss om någon politiker föreslår en abortgräns om 17 veckor och 3 dagar, eller 12 veckor, eller 19 veckor (94 procent av alla aborter görs för övrigt före vecka 12).

Vore Sverige ett politiskt moget land med, något som sägs vara viktigt för demokratin, fri åsiktsbildning, så skulle vi kanske veta att 70 procent av KD:s väljare är motståndare till abort, liksom 15 procent av Socialdemokraternas.

Och? Än sen då? skulle vi tycka. Klart att människor har olika åsikter i en sådan fråga, en av de svåraste etiska frågor som finns. Men inte i Sverige. I Sverige ska alla tycka lika i alla frågor som är känsliga, i alla frågor av central betydelse där folk faktiskt har olika åsikter.

För tänk om grannarna i min lilla bondby får reda på att jag inte håller med dem i någon fråga. Vad ska de säga, vad ska hända med mig?

Läs även: Lindén: Svensk aborträtt är inte hotad

Så länge det inte klart kan uttalas i Sverige att säg en majoritet av dem som röstar på parti A är motståndare till alla former av abort, medan 95 procent av dem som stödjer parti B förespråkar rätten till abort till vecka 18, så är Sverige en tämligen ynklig och ovärdig demokrati.