Den svenska korruptionen är helt laglig, och inbyggd i systemet. Även om Anna Kinberg Batras agerade är skamligt så är det en helt vardaglig skamlighet. Det speciella är inte vad Kinberg Batra gjorde, utan att hon gjorde det så klumpigt att det blev skandal. Att sparka enskilda makthavare som Kinberg Batra må kännas bra, men för att åstadkomma riktig förändring så måste vi gå djupare, skriver Erik Lidström.
Anna Kinberg Batra har just tvingats avgå som landshövding för Stockholms län. Det är givetvis en skandal att Kinberg Batra på skattebetalarnas bekostnad rekryterat kompisar framför potentiellt mer kompetenta sökande. Samtidigt har jag svårt att känna mig särskilt upprörd över det hela. Som jag ska argumentera för i denna krönika är stormen kring henne ett exempel på att sila mygg och svälja kameler, att inte se skogen för alla träd.
Likt grodan i den gradvis uppvärmda kastrullen är vi tillvanda vid det svenska systemet som det är. För att se kompisrekryterandet i rätt dager behöver vi därför först belysa den historiska bakgrunden och diskutera lite av politikens och maktens fundamenta.
Lord Acton skrev att ”makt har en tendens att korrumpera och absolut makt korrumperar absolut.” Formuleringen är slående men insikten att makt har en tendens att korrumpera är tusentals år gammal.
Bland annat på grund av insikten att makt korrumperar var förr politiker, som riksdagsledamöter, inte avlönade. Att ta pengar från staten för att påstå sig representera sina väljare skulle inte ha accepterats.
Inga riksdagsledamöter i Sverige uppbar därför statlig ersättning under riksdagens första 400–500 års existens (när vår riksdag ska anses ha uppstått är en fråga för debatt). För bondeståndet var det riksdagsmännens väljare som stod för deras uppehälle under riksdagarna.
Den svenska riksdagen samlades vart tredje eller vart femte år, eller när den sammankallades för speciella syften. Ledamöterna granskade kungamaktens handlande sedan föregående riksdag, röstade igenom en budget och eventuella lagändringar, tog ställning till regeringens propositioner och till egna förslag. Sedan upplöstes riksdagen.
Ledamöterna åkte hem, fortsatte med sina egna liv, arbetade och levde av sina egna tillgångar. Ett resultat av detta var att ledamöterna, i synnerhet bönderna, var mycket snåla med statens utgifter. De visste att för varje statsutgift de accepterade så skulle de själva behöva betala högre skatter.
1865 röstades tvåkammarriksdagen igenom. Ledamöterna i andra kammaren fick därmed lön medan ledamöterna i första kammaren fortsatte vara oavlönade fram till 1907. Dessutom satt riksdagen samlad varje år istället för vart tredje. Att riksdagen sitter samlad varje år och att ledamöterna uppbär lön var det första steget i en process som gradvis korrumperat det svenska politiska systemet.
Ett resultat är att riksdagsledamöterna svårligen kan sköta sina tidigare arbeten. Om riksdagen sitter samlad stora delar varje år måste de nästan alla bero av staten för sina uppehällen.
Den resulterande korruption är givetvis fullt laglig. I Sverige har vi ju som jag skrivit i en tidigare krönika regler att följa, och följer dem gör vi, hur godtyckliga de än är. De som har makten – riksdagens ledamöter – stiftar lagar i enlighet med vilka riksdagens ledamöter ska åtnjuta vissa privilegier.
1911 togs nästa steg i korruptionsprocessen i och med att personvalen ersattes med proportionella val. Detta innebar att den direkta kontakten bröts mellan väljarna i en valkrets och deras representant. Med proportionella val blir partierna för väljarna ogenomträngliga organisationer, som diffusa moln. Ofta känner väljarna endast till partiledaren och ytterligare några få personer i vart och ett av partierna.
Det är inte så att proportionella val är synonymt med korruption. Proportionella val bidrar dock till att göra det omöjligt för en väljare att veta vilken politiker det var som tog vilket beslut. Väljarna tappar mycket av den kontroll de har över de folkvalda och detta underlättar korruption.
Det tredje steget i korruptionsprocessen togs 1965 via införandet av partistödet. Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet röstade igenom en lag som sade att partierna ska få ta av skattebetalarnas pengar och ge till sig själva. Inte endast uppbär sedan dess partiernas folkvalda löner, partierna får också över en miljard kronor per år i bidrag för att finansiera sina partier. Detta är något jag skrivit om tidigare i Bulletin, bland annat här.
Fram till och med 1965 var partierna ekonomiskt beroende av medlemsavgifter och frivilliga donationer. Över hundratusen medlemmar i varje parti var normen, och ju fler desto bättre. Sedan 1965 har de ledande i vart och ett av partierna omvänt ett egenintresse av att partiet har så få medlemmar som möjligt så att så få som möjligt delar på partistödet.
Detta om flerstegsprocessen som helt lagligt korrumperat det svenska politiska systemet och gett oss en politisk klass. I synnerhet i länder med proportionella val bildar de partier som sitter i parlamenten karteller där partierna gemensamt har ett egenintresse av att dels ge varandra förmåner, och dels minimera väljarnas inflytande, bland annat genom att se till att det är så svårt som möjligt för nya partier att ta sig in i församlingen. Det hela är något statsvetarna Richard Katz och Peter Mair beskrivit i boken Democracy and the Cartelization of Political Parties.
Denna bakgrund är i min mening nödvändig för att rätt förstå ett av dess resultat, kompisrekryterandet, också detta en flerstegsprocess.
De proportionella valen, kombinerade med partistödet, resulterar i att den normala karriärvägen inom politiken är att i tonåren gå med i ett politiskt ungdomsförbund. Anna Kinberg Batra gjorde detta vid 13 års ålder.
Om man sedan utåt är obrottsligt lojal mot partiet, utom i vissa frågor där man kan vara lite ungdomligt rebellisk, samtidigt som man vinner interna maktkamper, så kan man koopteras – ett finare ord för att kompisrektryteras – av moderpartiet till att bli riksdagsledamot, sitta i kommunfullmäktige eller i regionfullmäktige. Man kan också kompisrekryteras till att ”arbeta politiskt” för partiet på andra vis, i organisationer som partiet kontrollerar.
Den som istället för att sedan tonåren ha ”arbeta politiskt” inom ett politiskt ungdomsförbund har studerat och arbetat hårt, byggt en karriär och gjort sig känd för hög kompetens och gott omdöme, tillhör de ungefär 99,9 procent svenska medborgare som sedan inte kan bli politiker med inflytande. Med hög precision kan man säga att ju mer energi någon lagt på att åstadkomma något i livet desto sämre är möjligheten att bli politiker med verkligt inflytande.
Undantag är nystartade partier som inte hunnit inarbeta en kultur av att leva på partistödet och individer som rekryteras som affischnamn. Ett typexempel på det senare var Anne-Marie Pålsson. Som Pålsson dock upptäckte sitter sådana som hon i riksdagen endast för att vara knapptryckare, personer som lydigt följer partiledningens direktiv.
Det rådande politiska systemet i Sverige har gett upphov till kompisrekrytering i tre steg. Det första steget är alltså att kompisrekryteras från ungdomsförbundet till en folkvald position. Det andra steget i kompisrekryteringsprocessen är att koopteras från riksdagen, kommunfullmäktige, regionfullmäktige, eller från någon annan tjänst partiet kontrollerar, till en ledande position som regeringsledamot, kommunalråd, regionråd eller statssekreterare.
Ibland tvingas politiker avgå på grund av någon skandal eller så tröttnar de på sina sysslor. Detta leder till det tredje steget i kompisrekryteringsprocessen. Avdankade politiker blir landshövdingar, generaldirektörer, utredare eller, i vissa fall, får ”internationella toppjobb” med hög lön och ofta obefintlig skatt.
Endast detaljerna är här unika för Sverige. Som Katz och Mair beskriver, håller i många länder kartellen av partier varandra om ryggen, vare sig de sitter i regeringsställning eller i opposition.
Anna Kinberg Batra anklagas idag för vad som i sammanhanget är en petitess, för att ha tagit ett icke legaliserat fjärde steg i kompisrekryteringsprocessen. Eller, snarare, för att ha tagit detta fjärde steg i kompisrekryteringsprocessen på ett klumpigt vis, utan att ha använt sig av det skimrande utanverk av legalitet som mer slipade aktörer använder sig av.
Det fjärde steget i kompisrekryterandet är tvivelsutan omfattande inom myndigheter, länsstyrelser, kommuner och regioner; Dan Eliassons ande svävar fortfarande över Polismyndigheten.
Det fjärde steget följs logiskt av femte, sjätte och sjunde steg. Ju längre ner i organisationen man kommer övergår man dock från ”kompisar” till följsamma karriärister till chefer som är, som det så vackert heter, ”lojala.”
För att parafrasera: Inom det offentliga Sverige är det kompisrekryteringar hela vägen ner.
