Vi människor älskar fasta regler att hålla oss till. Denna känsla är svagare i många kulturer, men i Sverige är den synnerligen stark. Varför är det så? Människor har haft lagar så länge vi har existerat, åtminstone sedan Homo erectus uppstod för omkring 1,8–1,9 miljoner år sedan. Detta måste vara ett medfött behov, för utan fasta regler för hur man beter sig, för vad som är mitt eller ditt, kan ett mänskligt samhälle inte existera.

I Sverige hade vi först Magnus Erikssons landslag från omkring 1350 och sedan den lätt modifierade Kristoffers landslag från omkring 1442. Sedan fick vi efter omkring 50 års arbete 1734 års lag, som gällde från 1736. Kanslikollegium beställde 1735 ett företal till 1734 års lag (som dock inte kom att användas). Företalet skulle:

innehålla en historia om Sveriges gamla lagar, hvaruti visades, att den nu öfversedda Lagen icke egentligen vore en ny lag, utan ett sammandrag så väl af de äldre Lagarne som ock af Lands- och Stadslagen, dem Rikets Ständer förbättrat och lämpat efter de tid efter annan utkomne förordningar.

Läs även: Heidbrink: Regeringskrisen visar att Sverige behöver en ny grundlag

Rent allmänt gäller i alla äldre samhällen att gammal lag är god lag. I Sverige har vi i dag traditioner som till exempel att vi vill fira jul som vi alltid firat jul. Vi något äldre ser på Kalle Anka på julafton, en relativt ny, men ändå fast tradition, som vi trots allt följer, och som endast avklingar mycket långsamt.

Beträffande ett bygglovsärende och en möjlig dispens här i Kiruna kommer upprörda ”det finns regler!”. Beträffande kärnkraften hänförs det till tillståndslagar som påstås omöjliggöra en återstart av nyss nedlagda reaktorer. Beträffande covid dras detta sökande efter regler till sin spets. Folkhälsomyndigheten ger ”rekommendationer” med samma brist på juridisk kraft som det en sjuåring skriker till sin lillasyster. Ändå följs de andäktigt av svensken i gemen.

Denna önskan att ha regler att hålla sig till, fasta regler, är en aspekt. En annan sida av myntet är att i Sverige blir uppenbarligen allt som uttalas med myndig stämma, av någon som har, eller förefaller ha en form av formell sanktion att yttra sig, en regel att följa. Och en regel som följs.

Vad gäller då i verkligheten, under allt detta? Sverige har en regeringsform av socialdemokratisk inspiration som är skriven så att juridiken inte ska stå i vägen för politiken. Lagvägen tar det till exempel endast 18 månader att skriva om grundlagen så att Sverige blir en diktatur. Detta är dock tyvärr även det optimistiskt, något jag återkommer till. I formell mening tar det dock den tiden.

Sverige införde tyvärr gradvis parlamentarismen från början av 1900-talet fram till 1917. Kungen fråntogs den makt han hade enligt grundlagen, något som formaliserades 1974. Parlamentarismen innebär att regeringen och riksdagen i praktiken är samma sak, även om formalia döljer detta faktum. Tillsammans utser de alla domare och stiftar alla lagar. I slutändan är domarna och lagarna därför detsamma som riksdagen och regeringen.

I normal bemärkelse saknar därför Sverige en grundlag, om man med grundlag menar överordnade, fasta regler som det är mycket svårt att ändra på. För att hitta på ett exempel på hur det skulle kunna gå till kan man tänka sig att varje kommun, via ett personval som föregås av en lång valkampanj, utser en representant. Representanterna samlas sedan på säg Örebro slott, och om de kan hitta en kvalificerad majoritet om tre fjärdedelar så kan de ändra i grundlagen. Om inte förblir grundlagen som den var.

Läs även: DEBATT: Grundlagen är som en osäkrad handgranat

Detta var ett fiktivt exempel, som dock liknar vad som gäller i USA, men det är med denna sorts högtidlighet som svensken i gemen tyr sig till lagar och förordningar. Återigen är det dock inte vad vi har. Vad vi istället har är en socialdemokratisk regeringsform som är skapad för att inte lägga hinder i vägen för våra politiker. Våra politiker kan därför, lagvägen, på 18 månader skriva om alla lagar, alla förordningar, alla regler. De kan avskaffa inte bara demokratin, utan allting, och ändra det till vad som helst.

Detta är på intet vis dolt. Socialdemokraterna förstår det, explicit eller intuitivt och handlar därefter. Men ingen annan, varken politiker eller vanlig medborgare verkar göra det.

I praktiken är det dock långt värre än så. I Sverige existerar det för det första inga politiska motkrafter, som kommuner som kan sätta sig på tvären mot staten, som en riksdag som kan sätta sig på tvären mot presidenten eller kungen, och ej heller en kung eller president som kan inlägga ett veto mot vad riksdagen hittar på. Och inte en högsta domstol som kan träda in och säga ”inte en chans” beträffande något som kommuner, riksdag eller statschef hittar på.

För det andra är vi dessutom svältfödda på verkliga fasta regler, och svensken i gemen tyr sig därför till allt som liknar sådana som en drunknande man till en planka.

Läs även: Sandström: Inslag av naturrätt i svensk rättstolkning skulle vara en bra idé

Skulle Sverige drabbas av en större eller mindre kris, och riksdagens partier, eller endast regeringen kalla till en presskonferens och med myndig stämma säga att ”i det svåra läge som Sverige idag befinner sig i tar vi som vanligt ansvar för landet” och rekommendera ditten eller datten, så skulle demokratin kunna urholkas eller avskaffas på långt kortare tid än de 18 månader som formellt krävs.

Det är hög tid att Sverige istället skaffar sig en stabil författning som går att följa, som måste följas, och som vi kan vara stolta över.

Erik Lidström
Teknisk doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.