Jag skrev nyligen tre krönikor om hur rättsväsendet kan demokratiseras. En sådan demokratisering vilar lämpligen på tre beprövade byggstenar: 1) en framlottad jury för att avgöra skuldfrågan, 2) personvalda tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer på lokal nivå, och 3), på nationell nivå, domare, åklagare och polischefer som nomineras av till exempel vår monark och som sedan granskas och utfrågas, inför kameror, av Konstitutionsutskottet och därefter tillsätts eller förkastas.

En huvudsaklig invändning jag ser är att sådant skulle innebära godtycke eller populism, och att istället ”experter” bör tillsätta sådana tjänster, i enlighet med ”meriter” och andra ”objektiva kriterier”.

Detta synsätt förefaller mig baserat på en inte så lite naiv auktoritetstro. Det låter som en världsbild som ibland tillskrivs ”duktiga flickor” i skolan, att lära sig vad magistern säger, sitta tyst och stilla, räcka upp handen och svara på frågor i klassrummet, svara rätt på provet och få höga betyg.

Att tillsätta höga tjänstemän enligt liknande processer, oavsett hur sofistikerade, är tyvärr ingen garanti för vare sig kompetens eller objektivitet. Skälen till detta är flera.

För det första, vad kunskap är. Du kanske har lärt dig något i skolan om säg Gustav II Adolf eller drottning Kristina. Några fakta som du bär med dig sedan du var 12 år gammal, som i ett prydligt litet paket. Du kan också ha lärt dig något när du läste tre terminer historia på universitet.

Om du nu går och läser ny och gammal litteratur, svensk och utländsk, om säg 5 000 tättskrivna sidor om personen och epoken ifråga, litteratur som varken är tillrättalagd för skolan eller för universitetets grundkurser, så kommer du att bilda dig en helt annan uppfattning. Den förmenta kunskap du bar med dig kanske inte en finns med i det nya du lärt dig.

Tyvärr är klockartron på den prydliga kunskapen Kunskap™ utbredd. Ett exempel är tron på ”vad vetenskapen säger”, Sådant uttalas ofta av personer som omöjligt kan begripa mycket av denna vetenskap.

Inte för inte har brittiska The Royal Society, grundat 1660, mottot Nullius in verba, ungefär, lita inte på någons ord. Gör istället ett experiment, gräv djupare, och, om du kan undvika det, lita inte på någon påstådd auktoritet. Fysikern Richard Feynman formulerade det som att Vetenskap är övertygelsen om att experter är okunniga.

För det andra, hur avgör man hur väl någon kommer att sköta ett jobb? Under mer än 50 år har man inom IT försökt hitta metoder för att bedöma detta. Man har prövat med betyg, olika former av intervjuer, antagningsprov och mycket annat. Tyvärr är resultatet mycket magert. Det är ofta endast när någon faktiskt sätts att utföra ett arbete som man ser hur väl han eller hon presterar.

Sedan 1960-talet har man dessutom funnit att prestationen för personer med samma formella meriter varierar med en faktor om över 20. Samma sak finner man inom många andra områden, som poliser, basebollspelare, advokater, och så vidare.

För det tredje har vi frågan om objektivitet. Är vi människor kapabla till det? Det är mycket tveksamt. Som David Hume skrev i A Treatise of Human Nature (1740):

Förnuftet är, och bör endast vara våra känslors slav, och kan aldrig göra anspråk på någon annan roll än på att tjäna och lyda dem.

Hur vi värderar de fakta vi har tillgång till, hur vi väljer ut de fakta vi beaktar och hur vi värderar de fakta vi betraktar som trovärdiga beror av sådant som våra åsikter, vår kultur och våra känslor. Daniel Kahneman skriver i princip samma sak i sin bok Tänka, snabbt och långsamt.

För det fjärde har vi möjligheten att människor fuskar, ljuger och bedrar. Ohederlighet sträcker sig från små vita lögner till de grövsta brott som människan är kapabel till. Ett exempel på att slira på sanningen är att The Royal Society numera gömt sitt motto Nullius in verba på sin hemsida; man får verkligen leta efter det.

The Royal Society är idag inte längre ekonomiskt självständigt utan beror av statliga forskningspengar. Sådana flödar endast om mottagaren undviker att uttrycka skepsis gentemot vad politiker önskar höra.

Politiker idag önskar allmänt att det predikas att av människan förorsakad global uppvärmning kommer att leda till en katastrof. Vad varje disputerad forskare ska veta, att endast den är vetenskapsman som är skeptiker, rimmar illa med dagens vana att svartmåla just skeptiker.

Det finns ett femte, i Sverige närmast okänt skäl till att vara skeptisk till så kallade experter och till påstådd objektivitet. Sverige har sedan kanske tusen år varit ett homogent land där ”vi” styr. Tyskar har förtryckts av makten, fransmän och engelsmän likaså. De flesta länder har drabbats av blodiga, långvariga inbördeskrig där de stridande parterna har mördat och förtryckt, ofta med rättsväsendet som verktyg.

Inte Sverige. Trots allt nymodigt tal om ”herrarna” som ska ha påtvingat ”folket” sin vilja så har svenska folket nästan mangrant stött vad våra kungar och riksdagar har drivit som politik. Stödet för forna lagar var massivt. Endast små minoriteter, som romer, judar och katoliker, drabbades av förföljelse. Och återigen inte alls av ”makten” ensam utan av nästan alla.

Vatten, eld och staten vet inte vad barmhärtighet är, är ett albanskt ordspråk som ”does not compute” i Sverige. Staten är ju ”vi”, ”tillsammans”, och nu när vi dessutom har demokrati så är det ju ännu mer ”vi”. Tror vi.

Rättsväsendet i sig har alltid känt till dessa problem. Ända sedan den romerska republikens tid, sedan omkring 2 500 år, är de bättre varianterna därför konfrontatoriska. Åklagare och försvarsadvokater drabbar offentligt samman inför rätten, en tredje part som avgör skuldfråga och eventuellt straff.

Om människor kunde vara objektiva så skulle inget sådant behövas. Polisen skulle undersöka, en domare döma, dessutom utan att någon insyn skulle behövas. Vi låter experter välja ut de mest lämpade domarna, säger åt dem att vara objektiva, och så löser sig allt.

För den som söker objektiva experter, var finner ni dessa i kedjan väljare, riksdag, förhandlingar om ny regering, regering med justitieminister, tillsättande av medlemmar i Domarnämnden, rangordning av domare och utnämning av domare?

Quis custodiet ipsos custodes? Vem övervakar övervakarna? formulerade den romerske tänkaren och satirikern Juvenal (ca 60–130 e.Kr.) en del av problemet. Eller som min kapten i lumpen sade: ”Förtroende är bra, men kontroll är mycket, mycket bättre”.

Anne Ramberg, Advokatförbundets förra ordförande, som hänvisade till Hanif Bali som en brun råtta, förstår allt detta. Annars skulle hon inte ha firat att hennes nätverk Hilda och Ruben fått majoritet i Domarnämnden.

Domare, åklagare och polischefer som tillsätts enligt andra kriterier än idag skulle gradvis, baserat på identiskt samma lagar, utveckla en radikalt annorlunda rättspraxis än den medlemmarna i Hilda och Ruben producerar.

För att ta ett konkret exempel så blev en man angripen av en inbrottstjuv med en busshammare. Han försvarar sig med en mopedhjälm. Tingsrätten friar den angripne, men hovrätten dömer honom till fem års fängelse och till miljonskadestånd för att han i sin kamp på liv och död utdelat ett slag för mycket. Expressen skriver: ”’Verklighetsfrånvänt”, säger en anhörig. “Båda domar är juridiskt riktiga”, säger en straffrättslektor.

Med andra domare i hovrätten skulle det ha blivit ett frikännande där också, ett frikännande som dessutom skulle ha bidragit till gällande rättspraxis. Den som tror på experters förmågor och människans möjlighet till objektivitet bör inte kunna försvara ens existensen av hovrätter och Högsta domstol. I synnerhet ifall nämndemännen avskaffas och endast en utbildad jurist dömer i tingsrätten så skulle enligt ett sådant resonemang de högre nivåerna inte behövas.

Skulle vi tillsätta tingsrättsdomare, tingsrättsåklagare och kommunpolischefer genom personval så skulle vi strax se vilka bland dessa formellt kompetenta personer som faktiskt sköter sysslan väl.

När så inte fallet är den demokratiska lösningen också väl beprövad, antingen att inte välja om dem vid mandatperiodens slut eller att återkalla dem via en revokation, via vad som på engelska kallas för en ”recall election”.

En sådan brukar kunna framtvingas genom en namninsamling. Om en viss andel av väljarna, säg minst 5 procent, skriver på en sådan petition så framtvingas ett nyval. För den som är intresserad var detta något som nyligen drabbade en åklagare i San Fransisco.