Ibland behandlar vi medias rapportering som Sanningen™, nästan som om informationen var granskad av Gud fader själv. Så var det i varje fall förr. Numera har misstron gått så långt att en del omvänt lyssnar på Vladimir Putin eller Alex Jones, till stor del för att de misstror annan information.

En av värdarna på konservativa The Daily Wire, Michael Knowles (youtube-kanal), har skämtat om att skillnaden mellan en konspirationsteori och en offentlig sanning är tre till sex månader. Samtidigt är de flesta konspirationsteorier faktiskt bara konspirationsteorier.

Ibland visar sig dock något som avfärdats som en konspirationsteori vara en riktig nyhet. Till denna kategori hör skandalen om den amerikanske presidentens son, Hunter Biden.

Bakgrunden är att Hunter Biden lämnade in sin bärbara dator för reparation utan att sedan hämta ut den. Såvitt jag begriper gick sedan tillräcklig tid för att den skulle vara förverkad hos reparatören. Denne kontaktade FBI och tog också en kopia av hårddisken, vilken så småningom hamnade hos tidningen New York Post. FBI hade dock datorn redan i slutet av 2019 och bör då rimligtvis ha kunnat verifiera dess innehåll.

New York Post släppte nyheten om Hunter Bidens laptop i oktober 2020, några veckor före presidentvalet, och, som det visar sig omkring 10 månader efter att FBI hade tagit hand om den. Där fanns komprometterande email som diskuterar hur Joe Bidens son försökte sälja politiskt inflytande till utländska parter, inklusive oljebolag i Ukraina och kinesiska energibolag. Huruvida Joe Biden själv var inblandad är inte bevisat, men mail nämner att tio procent skulle gå till ”the Big Man”.

Låter det nyhetsvärt? Lägg då till att laptopen inkluderar mängder av filmer och bilder på Hunter Biden, där han knarkar och har sex med prostituerade.

En skandal som pressen skulle sätta tänderna i? Eller ens undersöka? Man skulle kunna tro det. Men så skedde inte. Med undantag av vissa amerikanska medier som lutar åt höger, som New York Post och Fox News, tog de stora tidningarna och nyhetskanalerna inte tag i nyheten om Hunter Bidens dator. Istället gick 51 så kallade säkerhetsexperter, bland dem två före detta chefer för CIA, ut och sade att nyheten lät som rysk desinformation.

På grund av detta och liknande spekulationer från FBI att de misstänkte att det skulle släppas rysk desinformation nedprioriterade Facebook kraftigt spridningen av nyheten när den kom.

Värst var dock Twitter, som inte bara förhindrade att deras användare länkade till nyheten, utan också stängde ner tidningen New York Posts twitterkonto. Twitter gick så långt att det inte ens gick att skicka en länk till artikeln privat till andra via deras meddelandesystem, en normalt extrem nivå av censur. På grund av dessa åtgärder i syfte att dölja kände vid valet 2020 mycket få väljare till nyheten om Hunter Bidens laptop. Detta kan ha påverkat valutgången 2020.

Nu när Elon Musk har köpt Twitter publiceras en samling interna dokument av journalisten Matt Taibi som dokumenterar vad som hände. Den första tråden som släpptes för några dagar sen går att hitta här.

Höga chefer inom Twitter förhindrade New York Posts artikel från att spridas, för att på så sätt stödja Joe Biden. Twitter hade nära kontakter med Bidens parti, som fick nästan alla kampanjbidrag från Twitters anställda. Joe Bidens kampanj kontaktade Twitter beträffande diverse inlägg och bad dem ta bort dem, vilket Twitter gjorde. Att blockera nyheten om Hunter Bidens laptop verkar de dock ha gjort på eget initiativ.

Att informationen på hårddisken var genuin måste ha stått klart för FBI en betydande tid innan New York Post släppte nyheten. Andra media har därefter, under det senaste året, en och en, förefaller det, låtsats upptäcka nyheten och verifiera den.

New York Times gjorde det i mars detta år, Washington Post också i mars 2022, NBC i maj 2022, och nu senast, två år efter att nyheten publicerades, CBS i november 2022. Megyn Kellys reportage om detta är väl värt att se för att göra sig en bild över hur myndigt, andäktigt och högtidligt som missvisande information kan presenteras.

Den informationsbubbla som traditionella media och techjättarna skapat kring sina läsare och tittare är alltså så tät och så ogenomtränglig att det går att presentera en två år gammal nyhet som ett scoop för sina läsare och tittare.

Det visar sig således att storyn om Hunter Bidens laptop inte var en konspirationsteori, det som istället var en konspirationsteori var medias och techjättarnas föreställning att ryska agenter stod bakom hårddisken, en föreställning som de använde som ursäkt för att förhindra att informationen spreds.

Hur reagerar då media idag på Elon Musks avslöjanden? Knappt alls. De stora drakarna, som The Guardian, The BBC och New York Times, hade inte ett ord om detta på sin förstasida på lördagsmorgonen. Söndagen den 3 december hade Washington Post en diskret länk på sin förstasida.

Många inom vänstern försvarar techjättarnas styrning av information med argumentet att man bara stoppar ”hat och hot”, desinformation, ryska påverkanoperationer eller konspirationsteorier.

Det finns mängder med allvarliga problem med detta. Det finns i alla länder lagar och regler som reglerar hot, förtal, pornografi och så vidare. Det finns en omfattande rättspraxis kring detta. Vad ”hat” och ”hot” betyder för techjättarna har dock de senaste åren kommit att inbegripa allt från vad lagen förbjuder till att någon inte håller med, sarkasmer och parodi.

Vad är desinformation? Vi har alla ofta fel i det vi säger och skriver, hur vi än försöker. Historiker debatterar händelser sekler eller årtusenden efter att de inträffade. Att moderatorer, ofta ungdomar, i realtid, ska kunna avgöra vad som är desinformation eller vad som är en rysk påverkansoperation är absurt.

Rent livsfarligt för vårt demokratiska statsskick blir det när det dessutom rör sig om politiskt laddade frågor, frågor som, vilket var fallet här, kan avgöra val.

Inget av detta ska av läsaren tas som att jag anser att vänstern är ondskefull medan högern är hederlig och godhjärtad. Det är helt enkelt så att vänstern idag dominerar inom media och bland techjättar. Om högern hade samma dominans skulle det finnas samma problem med vinkling.

Vad kan man då dra för lärdomar? Som medborgare är att läsa vitt och brett är centralt. Vi måste också motsätta oss censur, nästan oavsett vilka ursäkter som används. Yttrandefriheten är grunden för ett fritt samhälle och denna ska endast ha gränser som sätts av lagar mot förtal och brottslighet, och även beträffande förtal och brottslighet bör vi vara mycket försiktiga. Den rättspraxis som finns kring USA:s First Amendment kan här lära oss mycket.

Vi måste också motarbeta alla former av maktkoncentration inom media. Vi vill ju tro så gott om varandra i Sverige, men elementär politisk analys och all historisk erfarenhet säger oss att vi aldrig bör tillåta att staten driver mediebolag. Vi får inte heller tillåta att staten delar ut påstådda kvalitetsstämplar till vissa, som titeln ”journalist” eller ”trovärdig källa”.

Vad vi istället behöver är konkurrens, hård konkurrens där åsikter stöts och blöts, och där det tävlas om att ge den mest sanningsenliga bilden av världen. Aldrig helt sanningsenlig, för det är människor inte förmögna till, men något som förhoppningsvis närmar sig sanningsenlighet.

Elon Musk köpte Twitter och lyfter nu på locket där. Vi bör dock varken lita på enskilda personer som Musk eller tro att vi kommer att ha samma tur i framtiden. Vad vi bör se till är att entiteter som Twitter, Facebook och också Google, är, så långt det går, neutrala plattformar, där var och en kan skriva vad de vill, inom lagens råmärken. Det var så lagstiftningen i USA var tänkt att fungera. Alltså, att techjättarna inte är tidningar, med en ansvarig utgivare som står för innehållet, utan endast fora där andra skriver, på eget ansvar.

Vi bör också se till att ha aggressiv konkurrenslagstiftning och vid behov bryta upp stora företag. Vårt kanske största demokratiska problem här är att våra lagstiftare, i Sverige, inom EU och i USA, så gärna vill samarbeta med techjättarna och använda dem för sina egna syften.

Hur detta ska lösas, om det ens kan lösas mer än kanske tillfälligt, är en ödesfråga som jag inte har något svar på, åtminstone inte något politiskt möjligt svar på.