På X ser vi idag beträffande kravallerna i Storbritannien hur det sjuder och bubblar av kreativitet, indignation, av ”vad var det vi sa” hos vänstern, en vänster som i Sverige täcker större delen av det politiska spektrumet.

Gnistan för de brittiska kravallerna var knivmordet på tre unga flickor begånget av sonen till rwandiska immigranter. Nu gäller de allmänt den massinvandring som skett till Storbritannien de senaste 20–30 åren, och som accelererat till massiva proportioner de senaste 4–5.

Thomas Sowell myntade begreppet ”The Anointed”, de Utkorade, för personer som ser sig som förmer än andra och som ser sig som just utkorade att styra över andras liv, över oss andra som är ”Benighted”, oupplysta bönder.

Som ett koncentrat av ideologi är det svenska Folkpartiet (jag vägrar kalla det för något annat) kvintessensen av de utkorade, men ideologin, med dess förakt för andra människor, delas nästan helt och fullt av åtminstone sju av Sveriges riksdagspartier.

Du som inte tror mig, smaka på oron över vad ”vissa”, ”andra” eller ”en del” skulle göra ifall det inte existerade skolplikt, offentlig sjukvård eller familjepolitik, komplett med barnbidrag, flerbarnstillägg och kommunala daghem.

I Storbritannien utgörs de utkorade av bland annat Liberaldemokraterna, Labour, de pompösa, uppblåsta och fåkunniga Tories, av The Times, The Guardian och BBC.

Alla dessa känner sig idag upprörda på ett sätt som gör dem varma inombords, självgoda och överlägsna.

Statsvetaren Kenneth Minogue, i boken The Liberal Mind, påpekade att vi tenderar söka mening i livet genom att söka upp och nedkämpa drakar, stora samhällsproblem. Om de stora problemen är lösta, och vi försöker hitta vår mening i livet via någon form av rättfärdig kamp, söker vi oss till sådana som är mindre. Saknas också de, söker vi nedkämpa problem som är att likna vid små ödlor.

Under lång tid kände vänstern utanför USA avund gentemot amerikanerna som hade en historia av slaveri, kamp mot detta och mot rasism. I Storbritannien däremot förbjöds slaveriet hemmavid på 1200-talet och i Sverige 1335. Storbritannien lade dessutom hela 1,8 procent av sitt BNP mellan 1806 och 1863 på att utrota slaveriet i hela världen. Det som återstod när britterna var klara var främst slaveri i arabvärlden och i Afrikas inre.

Det existerade därför inga drakar att nedkämpa på detta område och dessutom, senast på 1990-talet, hade homosexuella fått nära nog lika rättigheter, något som blev lag något senare. Med detta vill jag absolut inte påstå att livet är perfekt för alla. Men, som jag skrev i en krönika för ett år sedan, är livet idag för en svart, homosexuell kvinna lika jävligt, eller lika bra, som livet för en vit, heterosexuell man. Det blir inte bättre här i jordelivet.

Detaljer kan förstås skilja. Någon som är homosexuell kan komma att förolämpas eller mobbas på grund av sin sexualitet. Men inte värre än andra kan komma att förolämpas, mobbas, bli slagen, på grund av att bära glasögon eller ha annorlunda klädsmak. Vi människor kan ofta vara vidriga mot varandra men det innebär återigen inte att den homosexuelle har det värre än andra idag.

Vad som djupt stör de utkorade är alltså att vi i västvärlden inte bryr oss om andra människors sexualitet, så länge den inte påverkar oss eller vår familj. Därav de vulgära uppträdena på Pride, desperata försök att förgäves provocera fram någon enda liten droppe av aversion gentemot sexuella minoriteter.

Att den stora massan i väst helt enkelt inte bryr sig om ras eller om sexuella preferenser är återigen mycket störande för de utkorade. Innerst inne tror de sig veta att vi oupplysta bönder är rasister, sexister och homofoba, men nästan hur de än försöker, med Pride, ”vithetsstudier”, regnbågsflaggor körda ner i halsen på allmänheten, krucifix i urin, och så vidare, lyckas de inte provocera fram mer än triviala exempel. De omkring två hundra medlemmarna i NMR som går omkring utklädda till kypare är i sammanhanget ett av de få halmstrån de utkorade har att greppa efter.

Det finns också andra mekanismer, mekanismer av anti-kristen och samtidigt djupt kristen natur. 1955, i boken De intellektuellas opium, påpekade Raymond Aron att marxismen hade tagit över kristendomens roll hos västerländska intellektuella och ”proletariatet” rollen som det av Gud utvalda folket. Men sedan föll Berlinmuren, Sovjetunionen, Östtyskland och resten av den kommunistiska världen. Endast Nordkorea och vänsterns paradis Kuba återstår. Venezuela är förstås en bubblare.

Naturen hatar dock ett tomrum och som Edmund Burke skrev 1790:

Vi vet och vi är stolta över att veta att människan till sin konstitution är ett religiöst djur; att ateism går emot inte enbart vårt förstånd men också våra instinkter och att det som tillstånd inte kan länge råda.

De utkorade ser givetvis ner även på människor med brun hy och än mer om de är muslimer och ytterligare än mer om de är ”palestinier”. Men dessa, i vänsterns ögon, ”små bruna människor”, att likna vid små oskyldiga barn, fyller nu rollen som Guds utvalda folk i de utkorades religiösa världsbild.

Omvänt fyller den vite, heterosexuelle mannen rollen som djävulen eftersom varje fanatisk religion behöver något att kämpa mot.

Under åtskilliga decennier har nu de utkorade importerat (via påstådd asylinvandring och via anhöriginvandring) personer från tredje världen med kultur som är inkompatibel med den västerländska. Till Sverige bland annat från Mellanöstern, Nordafrika, Afghanistan och Somalia, till Storbritannien bland annat från Pakistan.

För de utkorade innebär detta många fördelar. För det första känner de djup inre tillfredställelse över att vara goda då de tjänar Gud genom att hjälpa ”små bruna människor”. För det andra, genom att skapa konflikter och ibland rasism, där inget sådant förr existerade (men där de utvalda var för okunniga och fanatiska för att förstå detta) lyckas de ”bevisa” att bönderna, arbetarklassen, obildade vita, och så vidare är, och i deras ögon alltid var, rasister.

För det tredje existerar nu den goda kampen mot rasism. De utvalda kan rida ut på sina springare och nedkämpa drakar, precis som amerikaner kunde göra på 1960-talet. Uppviglare (den faktiska beskrivningen av vad en ”community organizer” som Barack Obama sysslar med), andra ”race hustlers” (ras-skojare) som Al Sharpton och Jesse Jackson, hela woke-rörelsen, BLM och så vidare, har i USA på liknande vis skapat rasism och konflikter som annars inte skulle existera.

Till sist är de utkorade för självgoda och okunniga för att förstå vad de skapat. De tror därför att de kan rida på den tiger, styra över den krutdurk som de skapat. Att de själva kommer att leda oss andra, den i deras ögon okunniga massan.

Dagens intellektuella, akademiker och politiker är djupt obildade. De kan knappt någon historia och de är obevandrade i 2 500 år av västerländskt tänkande och västerländsk erfarenhet. De känner inte till att Aristoteles varnade för mångkultur för över 2 300 år sedan. De inser inte att mångkultur i praktiken som regel urartar till sådant som 50 år av religionskrig i Frankrike, till pogromer, till decennier av väpnad konflikt och terrorism i Nordirland, och så vidare. Även endast tendenser till mångkultur måste i längden kombineras med ständig vaksamhet och en järnhand ifall konflikter uppstår.

När jag skriver detta slår det mig att kanske vissa av de utkorade förstår en del, åtminstone på ett vagt, intuitivt vis, att de i slutändan önskar styra över den järnhand som krävs för att stävja de konflikter som mångkultur medför. Vi ser i sammanhanget hur den brittiska polisen slår ned på de vita ”rasisterna” medan de inte befattar sig med pakistanska gäng.

De utkorade inser inte att de själva är långt mer kompatibla med ”högern” (som de är övertygade om är ondskan förkroppsligad) än med en betydande andel av de ”små bruna människor” de så dyrkar. Att de lättare blir god vän och överens med Donald Trump än med ordinära muslimer från Pakistan.