Att döma av det så kallade offentliga samtalet är vår sexualitet något oerhört viktigt, något som ska diskuteras på längden och tvären, i tid och otid. I synnerhet är tydligen sexualiteten hos vad den amerikanske komikern Dave Chapelle kallar alfabetsmänniskor, något oerhört centralt. HBTQXYZÅÄÖ, eller vad det nu heter.

Läs även: Lindén: Bara extremister räds filmen om Barbie

Saken är dock den att bortsett från mina egna personliga relationer är jag fullständigt ointresserad av din sexuella läggning och också som regel ointresserad av ditt kön. Jag slår i denna anda inte upp den dagsaktuella raddan bokstäver för att det ”ska bli rätt”; jag bryr mig helt enkelt inte. Jag misstänker att detta mitt utstuderade ointresse för både heterosexuella och alfabetsmänniskors sexualitet delas av inte så få.

Det var förstås inte alltid så. Människornas sexualliv var tvärtom länge föremål för både statsmaktens och andra medborgares påträngande inblandning och ofta kriminella sanktion. Så är dock sedan decennier inte längre fallet.

Kampen mot diskriminering har förts med växande kraft i Sverige sedan 1700-talet. 1864 infördes näringsfriheten, även för kvinnor. 1921 infördes kvinnlig rösträtt. 1948 fick vi vår första kvinnliga minister. 1960 vigdes de första kvinnliga prästerna. Jämställdhetslagen infördes i Sverige 1979 och förbjöd könsdiskriminering. Men redan från och med 1960-talet var de flesta yrken öppna för kvinnor.

Det talas sedan decennier ständigt om ”jämställdhetsarbete”, något som i praktiken inte lett eller kommer att leda till några resultat.

Nästan det enda som hänt på jämställdhetens område sedan omkring 60 år är nämligen att kvinnor lämnat hemmet för att utföra ungefär samma arbetsuppgifter som tidigare och av tradition, men nu professionellt och som löntagare. Sverige har fått en av världens högsta förvärvsfrekvenser för kvinnor, men samtidigt en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader.

För att motarbeta denna utveckling har sedan åtminstone början av 1980-talet stora satsningar kontinuerligt gjorts för att locka kvinnor till traditionellt manliga yrken. Detta har haft liten eller ingen effekt. Rent allmänt gäller, som forskaren Åsa Löfström skriver, i en jämförelse mellan länder:

Ju färre kvinnor som förvärvsarbetar, desto mindre könssegregerad arbetsmarknad och tvärtom. Sambandet beror på var omsorgsarbetet ligger – i hemmen eller på arbetsmarknaden.

Förbudet mot homosexualitet avskaffades 1944 men istället infördes en sjukdomsstämpel. 1979 avskaffades denna. 1999 infördes en lag mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning, 2003 fick samkönade par rätt att adoptera och att registrera partnerskap. Från och med 2009 har homosexuella rätt att gifta sig.

Samtidigt som diskriminering förbjudits fortsätter utfallet mellan könen och mellan olika etniska grupper att vara stort. Vad beror det på? Såvitt man kan avgöra förklaras alla eller nära nog alla skillnader mellan könen beträffande yrke och inkomst av olika livsval. Män och kvinnor väljer i genomsnitt olika yrken, olika arbetstider, och olika pendlingsavstånd.

Trots att statsmakten under 50 år har gjort mycket stora ansträngningar för att avskaffa dessa skillnader via utbyggd barnomsorg, pappamånad och diverse satsningar för att locka kvinnor till traditionellt manliga utbildningar och yrken beter sig män och kvinnor nära nog lika olika idag som 1965.

Skillnaderna mellan olika kulturer är också stora och mycket långlivade. Tyskar är de som främst byggt pianon världen över. Italienare har migrerat till mängder av länder och dominerat fisket. Världens tusentals olika kulturer spelar alla mycket stor roll för genomsnittliga yrkesval, beteenden och inkomster.

Detta om genomsnittliga yrkesval och andra utfall för de båda könen och för olika kulturer. Individer gör sedan i ett fritt samhälle som de vill och visar mycket stor variation.

Läs även: Sjunnesson: Det finns en konservatism för allas bästa

Sammantaget har vi idag i Sverige reducerat diskriminering baserat på kön, sexuell läggning och ras bra nära så långt det är möjligt. Beträffande lagar och domstolar har vi tagit oss ända fram.

Att, trots detta, alla inte är nöjda, och inte alltid kan vara nöjda med sin lott i livet, beror alltså inte på diskriminering utan bland annat på att livet inte blir bättre än så här. Homosexuella svarta kvinnor har det idag ungefär lika problematiskt i livet som vita heterosexuella män.

Hjalmar Söderberg sade att ” Det är skönt att bli gammal. Att vara ung var för djävligt.” Oavsett sexuell läggning har vi det idag i Sverige ungefär på pricken lika djävligt. Eller underbart.

Trots alla dessa framgångar finns det främst fyra orsaker till missnöje, orsaker till att människor ser diskriminering där den inte finns.

Den första är att kampen mot oförrätter är ädel i sig. Statsvetaren Kenneth Minogue liknade det vid Sankt Göran som nedkämpar drakar. Nedkämpandet av orättvisor började i stor skala i västvärlden under 1800-talet. Slaveriet var en av de första av dessa kamper och Storbritannien förbjöd 1807 slavhandeln på världshaven. Sedan mitten av 1900-talet har nu mängder av oförrätter mot kvinnor, personer med annorlunda hudfärg, personer med annan religion och personer med annan sexuell läggning åtgärdats, så långt detta är möjligt i en värld med människor med människors inneboende fel och brister.

Efter ett par sekler av kamp existerar det idag inga stora drakar kvar att besegra. De medelstora är utrotade de också. Kvar finns vad som knappt kan räknas som drakar; de är snarare små ödlor. Sankt Göran borde idag vila på sina lagrar. Men den ädla kampen mot orättvisor behåller sin attraktion.

En annan orsak är det psykologiska faktumet att när vi söker efter något, och när detta något försvinner, så omdefinierar våra hjärnor oförargliga saker till oförrätter vi vill bekämpa. Den verkliga rasismen är nästan helt borta. Slaveriet är avskaffat, i Sverige sedan 1335, för nu snart 700 år sedan (förutom ett par kortlivade och obetydliga innehav av kolonier).

Aktivister som vill bekämpa all världens orättvisor, och även andra som inte konfronterats med eller lärt sig om verkliga orättvisor, hänger sig därför istället åt att upptäcka och bekämpa ”mikroaggressioner”, omtolkar icke-rasistiskt beteende till rasism, och rent allmänt vantolkar vad deras medmänniskor säger och gör.

En tredje orsak är att diskriminering är en attraktiv förklaringsmodell. Faktumet att kulturer är olika och att grupper som har olika kulturer och därmed olika beteenden, och därför i genomsnitt klarar sig olika väl i olika situationer, accepteras inte. Det kan förefalla absurt, men att olika beteenden ger olika resultat tolkas idag av inte så få som rasism. För den som inte blir befordrad eller får det jobb han eller hon sökt finns här en färdig fast idag nästan alltid felaktig förklaringsmodell.

Detta innebär inte att man inte kan bli bortvald baserat på en observerbar grupptillhörighet, men i ett fritt samhälle måste alla anpassa sig till varandra. Man kan till exempel som arbetstagare inte förvänta sig att alla arbetsgivare ska acceptera vilka beteenden, kläder, hårfärger, med mera, som helst.

En fjärde orsak till verkligt eller påstått missnöje är att identitetspolitik och påstådd diskriminering har blivit en industri i sig. Tiotusentals människor i Sverige får sin utkomst av att bekämpa rasism, sexuella trakasserier, sexism och så vidare – och av att arbeta för integration och mångfald. Ytterligare hundratusentals människor har sådant som del av sina yrkesroller.

Skulle rasism, sexuella trakasserier och sexism visa sig vara triviala problem blir dessa personer arbetslösa eller så tappar de stora delar av sina yrkesroller, delar som de håller högt. De vill ju ha drakar att nedkämpa.

Sverige har nu nått ungefär så pass långt man kan nå i ett mänskligt samhälle för att motarbeta diskriminering. Vaksamhet krävs förstås, men återigen, din sexualitet intresserar mig inte. Den får du uttrycka precis som du önskar i ditt privatliv. I det offentliga rummet har den dock inte att göra.