Varför är stödet för ”Palestina” så starkt hos vänstern? Varför har vänstern en så ensidig syn på konflikten mellan Israel och arabvärlden? Som ett minimum är attityden misstänksam, oftare rent fientlig gentemot Israel och samtidigt närmast romantiskt intresserad av den muslimska världen.
I denna krönika görs ett försök att sätta samman ett flertal komponenter som jag hävdar sammantaget förklarar varför palestinierna ger upphov till vad som liknar ett intellektuellt knarkrus hos socialdemokrater, vänsterpartister, akademiker inom socialvetenskaperna och journalister.
En grundläggande komponent är kollektivism, en indelning av människor i grupper och ett samhälleligt betraktelsesätt av människor som tillhörande grupper, inte primärt som individer.
Kollektivism är ett synsätt som, per definition, präglar olika former av socialism och utväxter av socialism, som socialdemokrati, så kallad frihetlig socialism, kommunism, nationalsocialism (nazism) och den italienska fascismen. Att både Hitler och Mussolini under hela sina liv såg sig som socialister – se här och här – är tyvärr något som ”does not compute” för bra många.
Vissa former av nationalism är också kollektivistiska och främlingsfientliga, men långt ifrån alla, se nedan.
Människan är ett grupplevande djur, men vår medfödda känsla av, och önskan till grupptillhörighet kan vara enande eller söndrande.
Skillnaden mellan ”vi” och ”dom” ligger hela tiden latent under ytan. Svarta och vita, AIK och Djurgården, katoliker och protestanter, muslimer och judar, proletärer och kapitalister, och så vidare.
Gruppindelning är nära nog oundvikligt för människan. Forskningen visar att man snabbt kan skapa grupptänkande genom att singla slant. Detta innebär att ifall man framhäver skillnader mellan grupper så förstärker man dem om skillnader redan finns. Om skillnader inte finns så skapar man dem ut ur tomma intet när man påvisar eller hittar på skillnader mellan grupper.
Människan har en tendens att kategorisera olika grupper som om de besitter olika ”essenser”. Människor börjar sedan hävda att det finns ”naturliga skillnader” mellan medlemmarna i olika grupper.
Det finns två sorters möjlig ‘identitetspolitik’, två svar på hur vi bör betrakta människan som ett grupplevande och gruppindelande djur. För det första, den liberala hållningen att vi har ett gemensamt människovärde, en gemensam människovärdespolitik.
Som en del av detta motarbetar liberalen mycket aktivt alla tendenser till att kategorisera människor som om de har olika essenser. Slutmålet blir Martin Luther Kings dröm, att skillnader som vit, svart, protestant, katolik, jude, muslim, blir oviktiga.
Den positiva nationalism som Yoram Hazoni diskuterar i boken The Virtue of Nationalism (Nationalismens dygd) grundar sig på en gemensam människovärdespolitik. Det är en nationalism utan fientlighet gentemot andra. Den säger endast att vårt land är en intressegemenskap där vi värnar varandra men som inte har något intresse av att erövra andra länder eller pådyvla andra människor våra värderingar.
Tyvärr finns det också en destruktiv form av identitetspolitik som underblåser känslan av ”vi” mot ”dom”, en gemensam fiendepolitik. När man framhäver gruppskillnader, att ”vi” är bättre än ”dom”, eller bara annorlunda än ”dom”, så förstärker man, eller skapar man inbördes fientlighet mellan grupper.
Marxismen är per definition ett identitetspolitiskt projekt grundat på en gemensam fiendepolitik. Såväl kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater delar in människor i ”vi”, det vill säga ”arbetarklassen”, och ”dom”, fienden, ”arbetsgivarna”, ”kapitalet”, ”borgarna”, ”de rika”, och så vidare.
Under 1900-talet var en stor del av socialdemokraterna upptagna med att, som de kallade det, ”bygga landet”. Tack vare det klassiskt liberala genombrottet från 1840-talet till 1887, med mycket låga skatter, värnad äganderätt och få regleringar sköt Sveriges ekonomi fart som en raket. Redan på 1920-talet var Sverige ett av världens rikaste länder.
De så kallade pragmatiska socialdemokraterna fortsatte den politik som konservativa och socialliberaler hade anammat efter Tullstriden 1887, att ta från skattebetalarna och ge tillbaka till samma skattebetalare i form av pensioner, sjukvård, bidrag, och så vidare.
Både skattebetalarna och en stor del av politikerna tror här att det är politikerna som skapar välståndet. Historiens äldsta bedrägeri kallar Thomas Sowell det hela; att ta människors pengar i smyg – tänk källskatt, moms, sociala avgifter och punktskatter – och sedan triumfatoriskt ge tillbaka en del av samma pengar så att politikerna blir populära.
Tyvärr tog skattebetalarnas pengar slut i början av 1970-talet; daghemmens införande var i stort sett sista rycket. Det gick sedan inte att höja skattetrycket mer utan att Sveriges ekonomi gick i kvav.
Därmed gick också den pragmatiska socialdemokratin i kvav, för det fanns av praktisk natur endast småsaker kvar för den att syssla med och knappt något alls som kunde entusiasmera vare sig partimedlemmarna eller väljarna.
Palme och hans gelikar kom alltså till makten i ett Sverige där det på det inrikespolitiska området inte längre fanns något av någon dignitet för en socialdemokrat att ägna sig åt. Detta förutom den dagliga kampen att ta den politiska makten och behålla den.
Människan är inte bara ett grupplevande djur; vi är också statussökande. Intellektuella, från Platon och framåt, har en tendens att se sig som förmer än andra, att i sina elfenbenstorn känna sig överlägsna människor som arbetar med sina händer eller som driver företag. De smorda, The Anointed, är den term Thomas Sowell så träffande använder om dem. En annan är prästerskapet, klerkerna, the clerisy.
Intellektuella har alltid haft svårt att förlika sig med marknadsekonomin. I en sådan sköter nämligen miljoner människor var och en sina egna liv, utan att ta hänsyn till vad de intellektuella tycker och tänker. I ett fritt samhälle reduceras de intellektuella till människor som alla andra, till människor som sysslar med vad som intresserar just dem själva, men som ofta inte imponerar på utomstående.
Andra socialdemokrater än våra så kallade pragmatiska betongsossar, mer intellektuella till sin läggning, ägnade redan tidigt sin energi åt mer esoteriska projekt. Detta gjorde också svenska kommunister och andra som politiskt låg långt ute på vänsterkanten. Dit hör en betydande andel akademiker och journalister.
Raymond Aron beskrev marxismen som de intellektuellas opium. Med det menade han att marxismen blivit en världslig religion, till stor del en omformulering av kristendomen, där det utvalda folket, israeliterna, ersatts av proletariatet och där de intellektuella var kultens överstepräster.
Det västeuropeiska och amerikanska så kallade proletariatet visade sig dock inte vara något gott mänskligt råmaterial för de intellektuellas syften. Istället för att söka göra revolution och störta kapitalet arbetade de hårt för att som i Sverige skaffa sig bil, bostad och sommarstuga och åka på husvagns- eller solsemester.
Gradvis fick vi istället vad som på franska kallas för ”le tiers-mondisme”, tredje-värld-ismen, där proletariatets plats i den marxistiska religiösa världsbilden har ersatts av ”små bruna människor”, abstrakta små bruna människor i fattiga länder.
Abstrakta, likt tidigare abstrakta proletärer, därför att de inte betraktas som individuella människor av kött och blod, utan endast som i princip identiska gruppmedlemmar.
Jean-Paul Sartre, en intellektuell som såg sig som en del av toppen av statusstegen, åkte till Kuba och togs emot av Castro. Castro och andra kommunistiska och socialistiska ledare ägnade allmänt stor möda åt att stryka de intellektuellas uppblåsta egon medhårs.
Vår egen Olof Palme gjorde samma resa som politiker och intellektuell. Palme, Sten Andersson och otaliga andra frotterade sig med Yassir Arafat och PLO. Ingvar Carlsson gick hand i hand med den blodbesudlade Robert Mugabe.
En ytterligare komponent för att förstå vänsterns förälskelse i ”Palestina”, Nordvietnam och övriga marxistiska så kallade befrielserörelser är begreppet ”kollektiv frihet”.
Inom ett samhälle tänker vi normalt på frihet i klassiskt liberala eller i libertarianska termer där människor ska lämnas i fred att sköta sina egna liv. Kollektiv frihet är något annat; det är ett folks oberoende från andra folk, helt oavsett om det råder någon individuell frihet eller ej.
Ett folks frihet är, som Azar Gat skriver i War in Human Civilization, vad människor har kämpat och dött för i säkert två miljoner år, alltsedan Homo erectus uppstod. Det är en del av ”vi” mot ”dom”.
Här finns det ytterligare en aspekt som tyvärr måste tas upp. Våra förfäder levde under hundratusentals år i stammar om i medeltal omkring 500 personer. De var omgivna av andra stammar, en del ömsesidigt vänligt sinnade, andra fientligt inställda.
Notera, som Gat påpekar, att den av människan åtkomliga världen under alla tider varit full. All mark har, förutom högst tillfälligt, tillhört en viss stam. Enda skillnaden mot idag på den fronten var att befolkningsdensiteten var mycket lägre. Livet som jägare och samlare kräver enorma arealer per människa.
Jämfört med hur vi lever idag var världen hos jägare och samlare oerhört våldsam; över 25 procent av vuxna män mördades eller dog i krig.
Det normala dödandet bland jägare och samlare är öga för öga, tand för tand, i synnerhet mellan klaner, som stammarna var indelade i. Krig mellan stammarna var dock ofta utrotningskrig, något Daly och Wilson behandlar i boken Homicide.
En stam som bedriver utrotningskrig mot en annan stam kan dock inte göra det hur som helst; andra stammar som omger den kommer i så fall se sig själv som nästa möjliga offer.
Istället måste en teori uppfinnas, och motiveras, internt och externt, om att den andra stammen är så ond att den får vad den förtjänar. Medlemmarna i fiendestammen påstås sakna varje form av goda egenskaper och närmast vara en ondskans inkarnation. Detta är den mekanism som den virulenta antisemitismen bygger på.
Till sist har vi önskan att hitta mening i livet. Kampen mot oförrätter är ädel i sig och kan ge ett övermått av sådan mening. Statsvetaren Kenneth Minogue liknade det vid Sankt Göran som nedkämpar drakar. Ett påstått förtryckt folk är här ett värdigt objekt.
För att summera har vi en ideologi, marxismen och dess utväxt socialdemokratin, som delar in världen i vänner och fiender. Dessa leds och önskas ledas av personer som ser sig som förmer, som bättre informerade än den stora massan. En socialistisk organisation som Fatah och också islamistiska organisationer som Hamas, kämpar dessutom på samma sida som marxisterna mot ”kapitalet”.
Palestinierna är vidare ”små bruna människor”, abstrakta människor utan fel och brister, som kämpar mot den ondsinta folkstammen Israel. Israelerna är både kapitalister och judar och sekler av antisemitiskt fabulerande tas in som naturliga element i världsbilden.
Eftersom israelerna klassificeras som onda är ingenting de säger värt att lita på. Detta alltmedan det utvalda folket, de obefläckade palestinierna, antas oförmögna att komma med osanningar.
Om marxismen var som ett opium för intellektuella så är ”palestinierna” att likna vid mentalt crackkokain för svenska socialister, vare sig de är socialdemokrater, journalister eller vad som i Sverige räknas som intellektuella.
Alla de kognitiva biaser som vi människor är behäftade med, som Daniel Kahneman diskuterar, gör sedan att vänstern är i princip oemottaglig för argument i palestinafrågan.
