I februari presenterades en ny betygsutredning med en tiogradig betygsskala där F-betyget försvinner.

Detta kommer inte förbättra svensk utbildning, utan bara leda till att fler ”går gymnasiet” och därmed sänka gymnasienivån ytterligare.

Varför tar ingen svensk utbildning på allvar? I den offentliga debatten gör ingen politiker eller tjänsteman detta. Fokus ligger på att få barn och äldre att gå i skolan, inte på själva utbildningen.

Skolans syfte bör vara att lära unga läsa, skriva, räkna samt grundläggande historia, samhällskunskap och engelska - vad som kallas ”primary education”. Detta är vad som förväntas för att fungera i arbetslivet och som samhällsmedborgare.

I början av 1800-talet ansågs alla i Sverige kunna läsa och skriva sedan mitten av 1700-talet. Lärarna var ofta bondmoror som undervisade sina barn, även om det också fanns skolor, indelta soldater och klockare som erbjöd undervisning.

Man läste Bibeln, Psalmboken och Luthers katekes. 2013 rapporterade historieprofessorer att deras studenter inte behärskade normal svenska, och 2024 orkar inte toppstudenter vid Lunds universitet läsa böcker.

Skolplikten infördes inte 1842 eller 1882 som många tror. Så sent som 1914 gick nästan 15 procent inte i skolan alls.

Folkskolan 1842 infördes främst för att säkerställa ”den rena lutherska läran”, inte för läs- och skrivkunnighet som redan var utbredd.

En 12-åring år 1750, 1880 och 1960 behärskade svenska bättre än dagens gymnasieelever från teoretiska linjer. När August Palm startade Social-Demokraten 1885 kritiserade arbetarna, med max sex års skolgång, hans bristfälliga grammatik. De behärskade svenska bättre än dagens gymnasieelever.

Fram till 1968 hade Sverige ett av världens bästa skolsystem. Den svenska studentexamen var unik i sin kombination av akademisk nivå och flexibilitet.

Efter sex års skolgång hade eleverna en grundligare utbildning än dagens 13-åriga skolgång ger. Grundskolan infördes gradvis, först 1962 i delar av landet och 1968 i resten.

På 1950-talet valde cirka 60 procent att börja arbeta eller gå yrkesutbildning efter folkskolan, något som Karin Hadenius reder ut i sin avhandling ”Jämlikhet och frihet”.

De blev högkvalificerade yrkesarbetare vid 16-17 års ålder, ofta genom fyraåriga praktiska realskolor eller företagens interna skolor som blandade arbete med studier.

Att unga inte får arbeta idag beror inte på ”brist på jobb” utan på fackets motstånd. De tror, felaktigt, att ungas arbete skulle sänka lönerna.

Tragiskt nog är det just arbetarklassens barn som far mest illa i dagens skola. En läs- och skrivkunnig 12-13-åring är ofta en bättre arbetare än en knappt läskunnig, omotiverad 19-åring.

Efter folkskolan ville 40 procent studera vidare, främst i realskolan. Vid 16-17 års ålder tog de realexamen, varefter en tredjedel började arbeta eller studera till exempelvis polis eller sjuksköterska.

Gymnasiet fram till 1968 var ett system med grenar som idag skulle kallas natur, humanistisk linje, samhäll, gymnasieekonom och gymnasieingenjör.

När grundskolan infördes tillkom tvååriga yrkesutbildningar och fackskola (senare tvåårig ekonomisk linje, social, distribution och kontor) efter årskurs nio.

Med Lgy70 flyttades dessa till gymnasiebyggnaderna och kallades ”gymnasiet”. Ett decennium senare började politiker tala om det orättvisa i att inte alla som ”gick gymnasiet” fick högskolekompetens.

Sedan 1990-talet anses det att alla ”ska gå gymnasiet”. Istället bör det ses som ett misslyckande om mer än 40-50 procent går vidare till teoretiska studier efter årskurs sex, och som närmast kriminellt om mer än 30 procent går vidare till gymnasiet.

Systemet gör att unga kastar bort minst tre-sex år på att förvaras i byggnader som kallas skolor men inte ger någon utbildning.

Erik Lidström