Varför existerar Sida? Det instinktiva svaret verkar vara att vi i Sverige är rika, andra är fattiga, och vi har en moralisk skyldighet att hjälpa människor i nöd.

En sällan ställd följdfråga är: Kan vi via u-hjälp hjälpa fattiga länder, eller de fattiga i dessa länder? Svaret på den frågan, som jag redde ut i detalj i en tidigare krönika, är nej, absolut inte.

Det kliar så i fingrarna på oss. Vi känner att vi måste göra något när vi ser lidande i andra länder. Våra politiker och många andra förefaller dessutom känna djup tillfredsställelse över att Sida hjälper världens nödlidande. I Sverige är vi goda och står på de fattigas sida. Tror vi.

Denna självgodhet låter vi övertrumfa det faktum att u-hjälp inte fungerar, aldrig fungerat och aldrig kan fås att fungera.

Vi kan alltså inte hjälpa fattiga i tredje världen via u-hjälp. Vad händer då om vi ändå försöker göra det? Vi förstör för dem. Vi förstör i synnerhet för de fattigaste i dessa länder. Vi skapar och underblåser korruption. Vi förstör ibland hela länder. Det är vad Patrick Engellau insåg att han hade gjort från 1976 med Guinea-Bissau.

Jag gick för sju år sedan igenom Sidas årsberättelse för att försöka förstå vad de gjorde. Sida drev omkring 200 projekt. Vad projekten handlade om, vad de avsågs åstadkomma, vad de faktiskt åstadkom, och så vidare redovisades inte.

Den som ändå tror att Sida idag, eller om myndigheten reformeras, Sida i framtiden, kan fås att göra gott i världen, kan ju börja med att studera vad svenska byråkrater och politiker åstadkommer hemma i Sverige, där de (åtminstone nominellt) står under granskning av journalister, konkurrerande politiker och allmänheten.

Vi har badhuset här i Kiruna, som nu ska kosta 1,25 miljarder senast jag såg en siffra, jämfört med en ursprunglig budget om 360 miljoner. Badhuset skulle öppna 2023. Sedan 2024. Nu står det på kommunens hemsida att det kanske öppnar 2025.

Vi hade också Svenska Varv och Stålverk 80. Vi genomlider just nu turerna kring Northvolt där politikerna varit djupt inblandade. Vi har en skola som faller samman i Sverige. Den som går ut gymnasiet från en teoretisk linje [behärskade redan 2012 inte svenska i normal bemärkelse](https://www.unt.se/debatt/uppsala/artikel/vara-studenter-kan-inte-svenska/l6n0vdvr). Inte sällan får man köa i 18--24 timmar på akuten. Och så har vi dagliga bombattentat.

Allt detta pågår i Sverige, återigen under insyn. Vad Sida gör utförs däremot utan insyn, i främmande länder, och i länder som är fattiga just därför att deras politiker och tjänstemän är en kombination av inkompetenta och korrupta.

Jag gör det välgrundade antagandet att de som arbetar på Sida är än sämre på att driva företag, än sämre på att driva skolor och än sämre på att bedriva sjukvård än svenska politiker och offentliga tjänstemän är i Sverige.

På fredag får all personal på Sidas amerikanska systerorganisation USAID gå hem med full lön. De två tredjedelar som verkar utomlands kommer att transporteras hem inom 30 dagar.

Den nya regeringen undersöker ifall hela myndigheten ska läggas ner eller ifall vissa delar går att rädda. Sverige bör gå längre med Sida. Sida och allt annat bistånd bör avvecklas omgående.

Detta kommer förstås inte att ske. I ena vågskålen har vi den varma, ogrundade känslan av godhet. I denna vågskål ligger också de tusentals svenskar som direkt och indirekt får sin utkomst från att leva på svenskt bistånd.

I den andra vågskålen har vi att vi att varje försök till u-hjälp förstör för världens fattiga. Som varit fallet under 60 år kommer illusionen om godhet att segra över vetskapen att all u-hjälp förstör.

Görs något blir det säkert en kompromiss. Biståndet skärs ner något så att vi saboterar något mindre för världens fattiga samtidigt som vi svenskar kan fortsätta känna oss förnumstigt goda och överlägsna.

Erik Lidström är teknologie doktor och författare till böckerna ”Representativ demokrati -- Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras” och ”Befriad utbildning -- Vad som krävs för att återfå goda skolor, lärdom och yrkeskunnande.”