Varför finns det så många fattiga i världen? Varför svälter så många? Detta har alltsedan Sverige för omkring hundra år sedan blev relativt välmående, varit något som fyller oss med undran och ofta en hel del dåligt samvete. Är vi rika på andras bekostnad?

Tyvärr är detta fel frågor. Rätt frågor är inte varför vissa länder är fattiga. Fattigdom är det naturliga tillståndet för mänskligheten. Från det att Homo erectus dök upp på scenen för nära två miljoner år sedan, fram till omkring år 1800, levde människor överallt i världen på ungefär motsvarande tre dollar per dag. Detta bortsett från något högre inkomster i särskilt avancerade civilisationer som det gamla Grekland eller Rom.

Den verkliga frågan, som till exempel Thomas Sowell och Deirdre McCloskey diskuterar, är den motsatta, nämligen varför vissa nationer är rika. Hur kunde först vissa nationer, och därefter allt fler, höja sig över dessa tre dollar per dag?

För 200 år sedan var Sverige just så utfattigt som världen vanligen var. Jag blir alltid rörd när jag ser bilden på Kiruna Söderberg (1899–1926), det första barnet att födas i Kiruna, utanför hennes och föräldrarnas bostad. Och då var ändå hennes föräldrars generation långt mer välmående än deras föräldrars och farföräldrars. Som alla våra förfäder slet de hårt och arbetade runt 3 000 timmar om året, omkring dubbelt så mycket som idag, större delen av tiden från att solen gick upp tills att den gick ned igen, sex dagar veckan.

Läs även: Rapport: Svenskt miljardbistånd i Afghanistan har gett svaga resultat

Svaret på varför länder andra än oljeekonomier blir rika är att de har en fungerande marknadsekonomi. Hur skulle man ge assistans till ett land med en fungerande marknadsekonomi? Det vore rätt enkelt. Man skulle på något sätt hjälpa till så att den privata äganderätten respekterades än bättre. Att inga priser reglerades av staten. Att korruptionen sjönk ännu mer. Att rättvisan arbetade än snabbare, bättre och till lägre kostnad. Att kontraktsfriheten respekterades i än högre grad. Att skattetrycket sänktes mer. Att tullarna sänktes eller avskaffades. Att byråkratin blev mindre och att de byråkratiska reglerna man hade att följa blev än färre, enklare och omfattade en än mindre del av samhället.

Men hjälpa till behöver man ju inte göra. Länder som har åtminstone halvt om halvt fungerande marknadsekonomier är välmående. Skulle de drabbas av en stor katastrof, som Tyskland av andra världskriget, bygger de upp välståndet inom något decennium.

Hur hjälper man då ett land med en icke fungerande marknadsekonomi? Det vill säga de länder som är fattiga? Det är oerhört svårt, i princip omöjligt, något Christopher Coyne reder ut i boken Doing Bad by Doing Good–Why Humanitarian Action Fails.

Länder som är fattiga har kvävande byråkratier, mängder av komplicerade regleringar, skatter som är höga och ofta skadligt utformade, lagar som ska ”skydda” människor mot arbetslöshet men som istället skapar den. De har regeringar som försöker driva industrier och som försöker hålla jordbrukspriserna nere till stadsbors fördel men på fattiga bönders bekostnad. För bönderna bor ju långt borta, utspridda och kan inte demonstrera i huvudstaden.

Fattiga länder har som regel ingen fungerande fastighetsmarknad för dem som är fattiga, något Hernando de Soto diskuterar i boken The Mystery of Capital. Det finns ofta inget fastighetsregister för majoriteten av befolkningen. Och finns det ett sådant är det omöjligt att använda sig av det. Det tar ungefär 19 år att köpa mark på Haiti. Man kan inte driva företag utan att muta sig fram. Företag kan ofta inte ens existera lagligen. Företag förblir som regel små, för blir de för stora måste de betala för mycket pengar i mutor.

Läs även: Lidström: Bostadspolitik ger bostadsbrist och höga priser

Det går helt enkelt inte att injicera pengar eller andra resurser direkt in i en ekonomi utan att förvränga och korrumpera den. Och injektionen måste dessutom ske via byråkratier, via statliga organ. En byråkrati i givarlandet ger pengar eller annat via en annan byråkrati i mottagarlandet. I bästa fall rör det sig om en avancerad byråkrati i givarlandet som förstår hur en marknadsekonomi fungerar (fast sådana verkar inte existera). Men alltid, något som visas av att landet är fattigt, slussas pengarna via en korrupt och illa fungerande byråkrati i mottagarlandet.

Men det är värre än så. Genom att ge pengar, via en byråkrati, växer sig byråkratin än större, korruptionen än värre, marknadsekonomin än mer strypt. Marknadsekonomin är alltid ett hot mot korrupta eliter. Varför skulle regimen tolerera självägande bönder, eller industriidkare som mopsar upp sig om den inte behöver det? Med bistånd får den istället pengar från väst via u-hjälp. Det går nog inte att överdriva hur destruktivt detta är. Under ett årtusende i Europa har parlament och församlingar kämpat för att se till att till exempel kungar inte ska kunna göra sig oberoende av dem och i bästa fall av folkviljan. Tack vare bistånd kan makthavare i tredje världen leva i lyx medan de kör ekonomin i botten.

Denna omöjlighet att ge bistånd gäller även det många diskuterar just nu, att ge bistånd ”i närområdet” till flyktingar, åtminstone under någon längre tid. Tyvärr fungerar det inte alls. ”Smart bistånd” är heller inte någon lösning; det har varit mottot i över 50 år, utan att ge resultat.

Det är inte heller säkert att man ens kan göra nytta genom att ge pengar eller annat bistånd kortsiktigt, bortsett, möjligen, från ren livräddning. Korrupta politiker och byråkrater tar som på Haiti pengarna eller låter varorna fastna i månader i byråkratin. Eller, som i Etiopien, något man redan visste 1985, om man ville veta, så bygger en diktator upp en avancerad krigsmakt tack vare den hjälp han får på grund av den massvält som han själv har orsakat. Intäkterna från Do They Know It’s Christmas och Live Aid gick främst till Afrikas Stalin, Mengistu.

Sverige har tyvärr en än mörkare tradition på biståndsområdet än de flesta andra länder. Idag går vårt bistånd bland annat till korrupta terroristorganisationer som Hamas och Fatah. Tidigare gick vårt bistånd främst till socialistiska diktaturer och till kommunistiska så kallade befrielserörelser. Idag finns det som tur är endast några få kvar som Kuba, Nordkorea och Polisario. Men tidigare, som Bengt G Nilsson beskriver i boken I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika, gav Sverige pengar, mat, varor och logistiskt bistånd till samma länder, och i princip endast till de länder, som Sovjet skeppade vapen till. Sverige måste ha orsakat tiotusentals eller hundratusentals människors onda bråda död i krig mellan 1970 och 1991.

Läs även: Gudmundson: Demokrati i arabvärlden ännu mer osannolikt

Att Sverige upphörde med det mesta av stödet till krigshärdar och marxistiska rörelser berodde tyvärr inte på några djupare insikter. Istället föll Sovjet och de flesta mottagarländer övergav (delar av) socialismen. Dock inte korruptionen, så ländernas ledare tar gärna emot svenskt bistånd och undviker att reformera sina länder.

SIDA och allt annat bistånd bör av dessa skäl så snabbt det går läggas ner; Sverige bör sikta på ett nollprocentsmål för bistånd. Istället för att ge bistånd bör vi se till att Sverige självt blir ett mer välmående land, ett land som handlar med omvärlden. Ju rikare vi är, desto mer handlar vi med omvärlden, desto mer uppfinner vi, desto mer producerar vi, och desto mer hjälper vi på riktigt resten av världen. Vi bör dessutom hårt driva frihandelns principer och sänka handelshindren för fattiga nationer.

Erik Lidström
Tekn. dr, författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras.