Få ämnen är så historiskt laddade som klassiskt godis. Sötsaker är ofta mikroberättelser om den tid som en gång var, skriver David Lindén.
Världens mest anrika marsipanfirma grundades av konditorn Jakob Niederegger i Lybeck år 1806. För den som uppskattar marsipan går det inte att runda Niederegger. De är lite av godisvärldens Ferrari – det är dyrt men man får kvalité. Om detta kan jag själv vittna då jag efter ett besök på Niedereggers flaggskeppsbutik med tillhörande museum, inhandlade godis för åtskilliga kronor. Denna text ska dock inte handla om mina privata utsvävningar, men väl om konsten att njuta av livet.
Marsipan har tillverkats sedan antiken och alltid ansetts exklusivt. Länge ansågs det också ha läkande krafter och var därför ”favoritmedicinen” bland Västeuropas ekonomiska elit. Vem gillar inte medicin om den också är god?
I svensk historia är Gustav Vasa den främsta gottegrisen när det gäller marsipan. Förståeligt med tanke på att han spenderade tiden efter flykten från Danmark boende hos sin vän Nicolaus Brömse som var borgare i Lybeck. Kanske var det där som han planlade vad han skulle göra vid hemkomsten i Sverige, men det vet vi inte. Vad vi däremot vet är att marsipan redan på 1500-talet var populärt i Lybeck, så det är ytterst troligt att vår förste Vasakung fick smak för det när han bodde i staden.
Gustav Vasa är inte direkt känd som en livsnjutare. Men han gillade marsipan så pass mycket att han lät importera det privat. Det var helt enkelt en passion. Men han var inte heller rädd för att testa andra nymodigheter, såsom apelsiner som han först inte visste hur man skulle äta. De åts helt sonika med skalet på tills någon vänlig själ upplyste kungen att det blir betydligt godare om man skalar dem. Att gilla citrusfrukter är hälsosamt speciellt om man jämför med marsipan. Sålunda är det ett tecken på att vår förste Vasakung också var en förnuftig småbarnsfar då han lät skicka apelsiner till en av sina döttrar när hon var sjuk.
Med tiden fick kungen betala ett högt pris för sin kärlek till marsipan och andra sötsaker. Han plågades av stark tandvärk och vid sin död led han av kronisk inflammation i käken och hade enbart ett par gaddar kvar i munnen. En konstant smärta förstör tillvaron för även den gladaste och Gustav Vasa var i slutet av sitt liv både arg, hämndlysten och misstänksam. Förvisso egenskaper som han hade under hela sitt vuxna liv, men som förvärrades med tilltagande hälsoproblem.
Var detta marsipanens fel? Självklart inte. Men en sak är säker: Lita inte på makthavare med tandvärk och se till att livsnjutandet hålls på en lagom nivå. Det har jag själv insett efter besöket på Niedereggers marsipanhimmel i Lybeck. Besöket gjorde mig tvungen att borsta tänderna rejält efter att ha kommit till insikt om att det verkligen är möjligt att smaksätta allt med marsipan.
