Jag är en av få svenskar som kan stoltsera med att jag inte är släkt med Gustav Vasa. Skämt åsido. För några år sedan gjorde en släktforskare vid namn Per Andersson en stor studie där han kartlade alla vasasläktingar och då menar jag alla. Mellan tummen och pekfingret landade det på cirka en kvarts miljon människor, och att Per Andersson ännu inte blivit hedersdoktor övergår mitt förstånd. Hans studie var vad man skulle kunna kalla för historiskt grovgöra och om det finns en himmel ler Hans Gillingstam, en man som med rätta kan kallas den svenska genealogins nestor.

Sammanlagt hade Gustav Vasa elva barn med sina tre fruar varav nio överlevde till vuxen ålder. Det är en imponerande siffra för 1500-talet då även den minsta förkylning kunde vara dödlig. Vad som är ännu mer imponerande är att hans andra hustru Margareta Leijonhufvud var den som stod för tio av barnen. Imponerande är dock kanske fel ord. Hon dog vid 35 års ålder, och det går inte att utesluta att hennes kropp nog hade tagit stryk av alla dessa graviditeter.

När det kommer till Vasabarnen har det skrivits jättemycket med betoning på ”jätte” och ”mycket”. Alla historieintresserade känner till den boklärde och galne Erik XIV, den festglada Cecilia, den lärde Johan III och den makthungrige Karl lX, för att nämna de tre mest berömda av barnen. Men det är som vanligt inte ”hela sanningen” för att använda en historisk standardfras, dock mustiga anekdoter med mått av sanning. Erik XIV led uppenbarligen av psykisk ohälsa. Samtidigt var han intelligent och gjorde tappra försök att reformera den stela svenska byråkratin. Inte minst när det kommer till skatteuppbörd. Hans fruktade rådgivare Jöran Persson och dennes Höga Nämnd var inte en blodsdomstol utan snarare en föregångare till Kronofogden. Om man skulle knyta adeln närmare sig var det lättare att bötfälla dem än att tortera och halshugga. Att Sturemorden senare blev det han var mest känd för är en helt annan historia och handlar mestadels om brodern Johans propaganda.

Ett ytterligare sådant exempel är Gustav Vasas dotter Cecilia Vasa som i svensk historieskrivning mestadels är känd för det så kallade Vadstenabullret. Av kärlekskrankhet skulle hon när hennes syster Katarina gifte sig 1559 med hertig Eduard av Ostrfriesland ha välkomnat dennes bror Johan i sin kammare på Vadstena slott. Varvid bråk uppstod, brodern Erik stormade in och den skandal hon åsamkade skulle fått pappa Gustav att gråta. Men det troligaste var att han var så arg för att hans äldste son hade tagit till handgemäng att han grät av ilska. Cecilia var nog Gustav Vasas favoritbarn och slutade sina dagar som uppburen hertiginna som stundvis finansierade piratskepp.

Om Johan III och Karl IX har det skrivits spaltmeter och därför bör man inte slösa tid på dessa. Däremot finns Vasabrodern Magnus som är intressant än i våra dagar. Han vistades isolerad på Vadstena slott och än idag lever anekdoter som att han skulle hoppat i vallgraven då han hade sett en sjöjungfru. Modern forskning har däremot dragit slutsatsen att han led av långvarig depression. Om detta vittnar en bevarad kyrkbänk i Vreta kloster. Den är konstruerad så att man inte behöver se någon och ingen kan se dig, men det går att lyssna på predikan. Ett klassiskt tecken på depression är också att du inte vill se någon och att ingen ska se dig. Samtidigt ville han höra predikan och det kanske kan vara ett primitivt tecken på att 1500-talet också förstod att han var sjuk.

Vasasönerna skapade arvingar. Även oäkta sådana. Det är därför många stolt kan säga att de är släkt med Gösta, men vi andra behöver inte vara avundsjuka.

Läs även: Det töntigaste som finns är svensk antinationalism

David Lindén