Spaniens exkung Juan Carlos är en spillra av sitt forna jag. Korruption och allmänt fuffens har förstört hans eftermäle. Minns honom för det goda och inte det dåliga, skriver David Lindén.
Den kontroversielle brittiske politikern Enoch Powell (1912–1998) var något av en citatmaskin. Bland de mest berömda samt kontroversiella återfinns ”jag ser floderna skumma av blod” från 1968, vilket beskrev konsekvenserna av ökad invandring, och bland de mest tänkvärda att ”alla politiska karriärer slutar i misslyckanden”. Antingen förlorar du ett val eller så tvingas du att avgå. Kanske är det lite väl tillspetsat men Powells ord är ändå tänkvärda, då det finns en massa makthavare som genom historien helt enkelt har haft svårt att lämna scenen. När de sedan har gjort det har det varit under förnedrande former.
En sådan är Spaniens tidigare monark Juan Carlos, som nu efter två år i Abu Dhabi har återvänt till sitt hemland. Det är en gammal man med ett synnerligen skadat eftermäle. Anledningen till att han så att säga åkte på förlängd semester var anklagelser om korruption, farhågor om åtal och ett personligt leverne som milt sagt kan kallas för libertinskt. Han är bland annat involverad i en bitter tvist med sin älskarinna och har visat sig så pass girig att han krävt tillbaka smycken samt andra gåvor i miljonklassen.
När Spaniens diktator Francisco Franco dog 1975 efterträdde Juan Carlos honom som statsöverhuvud. På många sätt var det en annan tid och Spanien var inte den fredliga del av Västeuropa som det är i dag: diktaturen var benhård och oppositionella avrättades genom bland annat garrottering. Det hade kunnat så förbli om den unge kungen av huset Bourbon valt att förbli enväldig som statschef. Men det ville han inte och från att ha stöttat Franco och därmed alienerat oppositionen valde han att införa demokrati. Spaniens första demokratiska val hölls två år efter trontillträdet och det antogs en ny konstitution som gjorde honom till en konstitutionell monark. När så överste Antonio Tejero Molina 1981 ledde ett statskuppförsök säkrade kungen militärens stöd och efter en sjutton timmar lång ockupation av parlamentet gav kuppmakarna upp. Spaniens resa mot demokrati avslutades året efter när socialisten Felipe Gonzales vann valet och kungen accepterade detta.
Ovanstående rader är ett kort sammandrag av Juan Carlos positiva insatser för spansk och därmed också europeisk demokrati. Men det går inte heller att komma ifrån att han efter detta kom att bete sig högst klandervärt för att inte säga kriminellt. År 2014 fick han abdikera till förmån för sin son Felipe och det var inte mer än rätt. Samtidigt ska man inte glömma allt det positiva som han har gjort trots klandervärda eller rent av brottsliga gärningar.
På många sätt bevisar ödet för den spanske monark som betytt mest för världen sedan Ferdinand II av Aragonien och Isabella av Kastilien, vilka på 1490-talet finansierade Christopher Columbus, två teser. Stora och betydelsefulla gärningar behöver inte göra någon till ett personligt helgon och kan åtföljas av ett mindre smickrande agerande. Eftermälet blir då skadat, lite som för Winston Churchill när han var premiärminister på 1950-talet. Det bevisar också Enoch Powells test i all sin smärtsamhet: alla politiska karriärer slutar med misslyckanden och ju större insatser desto större misslyckanden.
Läs även: Rätt att inte radera ut Hildebrand ur historien
Juan Carlos I hade kunnat få ett alltigenom strålande eftermäle men han har själv bidragit till att så inte blir fallet.