Som många andra ville jag att Staffan Hildebrand skulle fråntas sin hedersutmärkelse från hiv-Sverige. Julledigheten fick mig att tänka om. Hildebrands övergrepp fråntar honom inte kartläggandet av aids.
För att tala klarspråk är regissören Staffan Hildebrand ett manipulativt svin. Efter att ha läst G som i gärningsman lämnas man med intrycket att Hildebrand, som på 1980-talet var det socialdemokratiska etablissemangets favorit för att han kunde ”skildra kidsen”, var ett rovdjur med smak för pojkar. Om den allmänt dyrkade Bengt Göransson, kulturminister 1982–1991, eller Fryshusets grundare Anders Carlberg varit i livet hade det varit passande att fråga: Vad visste ni?
Läs även: Efter Hildebrand behövs ett #metoo för pojkar och män!
Hildebrands filmer G som i Gemenskap, Stockholmsnatt och Ingen kan älska som vi får Thor Modéen att framstå som Guldpalmsmaterial. Men det hemska är att diskussionen om övergreppen tystnade så snabbt efter att G som i gärningsman publicerades. Det var verkligen som om ”alla visste” och det är fullt förståeligt att vi som aldrig gillade den enpartistat där han tilläts att härja fritt ville se mer konsekvenser. Själv förfasades jag över att hiv-Sveriges styrelse tog beslutet att låta honom behålla hedersutmärkelsen Red Ribbon som han tilldelades 2020: Hur tänkte dom? Fattar dom inte att det spär på fördomen om att homosexualitet är likställt med pedofili? Vill dom sopa allt under mattan? I vredesmod tänkte jag skriva något elakt.
Ledighet är nyttigt för själen och under julen reflekterade jag och läste på varför Staffan Hildebrand så sent som 2020 fick hedersutmärkelsen Red Ribbon. Han var den förste filmregissören i världen, ni läste rätt, som började dokumentera aids i början av 1980-talet. Det var på den tiden man inte visste hur sjukdomen spreds och rykten hävdade allt från luften till toalettstolar och pussar. Med andra ord så var det inte bara nytänkande utan också modigt att möta dem som var döende i viruset. Resultatet är över 700 timmar filmat material som förvaras i Karolinska Institutets arkiv i Solna. Ett källmaterial som kan jämföras med de tidiga vittnesmålen från pesten i 1300-talets Italien.
Läs även: Regissören Staffan Hildebrand tilldelas Heders Red Ribbon av Hiv-Sverige
Hiv-Sveriges motivering lyder:
”Staffan har med mod, insikt och nyfikenhet dokumenterat en av vår nutids största pandemier. Det unika med film som konst är att Staffan har gjort det möjligt att omsätta statistik och siffror till mänskliga levnadsöden. Han har gett sjukdomen ett ansikte och möten med människor som berör.”
Motiveringen stämmer trots de vidriga brott som Hildebrand erkänner att han har begått. Människan är en sammansatt varelse och även ruskiga typer kan göra bra saker. Det är en insikt jag fick under julledigheten. Självklart hade Staffan Hildebrand i dag inte fått någon ”Heders Ribbon”, men det handlade inte om arbetet han bedrev med ungdomar i Sverige eller rent ut sagt skitdåliga moraliserande filmer som Stockholmsnatt. Att i nuläget ta ifrån honom utmärkelsen skulle säkert tillfredsställa många som likt mig i stundens hetta krävde det. Men det skulle också visa en ängslan och vilja att ändra i historien. Det ska man inte göra.
All heder till hiv-Sverige att man rakryggat står för tidigare gärningar. För mig själv är det en vettig lektion i vikten av att tänka till.
