Utanför den finska huvudstaden Helsingfors ligger fästningen Sveaborg. Den uppfördes under senare hälften av 1700-talet och var så pass strategiskt belägen och välbyggd att den fortfarande var ett militärt centrum under andra världskriget. Sveaborg byggdes på den tiden Finland var en lika självklar del av den svenska statsbildningen som Örebro eller Falköping. Dessutom är det den plats som markerade slutet på Sverige–Finland som en nationell enhet och början på en mentalitet som vi, lite tillspetsat, har levt med fram till invasionen av Ukraina.

Läs även: Hjälp Ukraina men gör det klokt

När Ryssland invaderade Finland 1808 trodde ingen att det skulle gå att erövra Sveaborg och med fästningen intakt skulle det bli svårt att hålla det finska fastlandet. Sveaborg med sina massiva murar och förnödenheter skulle vara en utmärkt bas för att trakassera ockupationsmakten och leda till att det skulle kunna gå att förhandla fram en fred. Men dess kommendant Carl-Olof Cronstedt (1756–1820) hade dubier. Länge var hans namn synonymt med landsförräderi och avskyn gick att jämföra med den mot den norske nazistledaren Vidkun Quisling.

Kommendant Cronstedt trodde inte att kriget skulle kunna gå att vinna och detta speciellt på grund av den svenske kungen Gustav IV Adolfs ledarskap. Han gav sig själv därför en tidslinje och när svenska styrkor inte anlände på det utsatta datumet kapitulerade Sveaborg. Trots välfyllda förråd och stridsvillig besättning. Resten är historia: Gustav IV Adolf dog 1837 avsatt och bitter som ”överste Gustafsson” på ett värdshus i Schweiz. Finland blev 1809 en del av det ryska imperiet fram till självständigheten 1917.

Idag är det på dagen 214 år sedan belägringen av Sveaborg inleddes. Men det handlar inte om att det är ett av många historiska datum utan att det är en av få händelser i svensk historia som man kan peka på och med kraft säga att ”detta inledde en ny era”. Utan Sveaborgs kapitulation hade kung Gustav IV Adolf, troligtvis, inte avsatts och vi hade inte hämtat en av kejsar Napoleons marskalkar för att bli svensk kung. Jean Baptiste Bernadotte fick döpa om sig till Karl XIV Johan och med honom inleddes en ny mentalitet i den svenska utrikespolitiken.

I stället för att rikta in sig mot Östersjön och våra naturliga grannländer i Öst- och Centraleuropa flyttades fokus västerut. Kanske hade vi inte heller haft den svenska neutraliteten som bland annat statsvetaren Krister Wahlbäck (1937–2013) helt sonika döpte till ”Karl XIV Johan-linjen”. Att vi, i alla fall på pappret, skulle stå utanför stormakternas konflikter är således inte ett påfund från andra världskriget. Den mentaliteten började krackelera i och med EU-inträdet 1994 och har nu fått sig sin slutgiltiga törn med invasionen av Ukraina.

Läs även: Inser Sverige hur nära Ukraina ligger?

Sverige har återigen börjat blicka mot Finland, Baltikum och Centraleuropa. De sfärer som var vårt naturliga fokus i 700 år fram tills dess Finland blev ryskt. Den processen inleddes den 2 mars 1808 och för att citera den finske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs dikt Sveaborg:

Tillbakaträngd var Finlands tropp,
Vid polens gräns den stod;
Dock flammade ännu vårt hopp,
Dock glödde än vårt mod.
Att bota allt ej troddes svårt,
Så länge Sveaborg var vårt.