Häromdagen såg jag dokumentären The Road to War på Netflix som handlade om upprinnelsen till första världskriget 1914–1919 och blev påmind om uttrycket ”La Belle époque”. Begreppet används för att beskriva Frankrike mellan 1871 och fram till krigsutbrottet 1914. Fritt översatt betyder det ungefär ”den ljuvliga epoken” – eller tiden, och precis som andra bevingade fraser har det använts till leda. Ändå är det så pass träffande att det går att applicera på andra tidsepoker än för den ursprungliga. I alla fall i ens eget huvud. Själv kan jag inte göra annat än att börja fundera på om vi har bevittnat slutet på vår egen ”ljuvliga tid”.

I skrivande stund pågår Almedalsveckan i Visby. Det politiska Sveriges sommaravslutning, eller grisfest beroende på vem du frågar, som många älskar och andra, likt Göran Greider, älskar att avsky. I vanliga fall brukar den vara full av utspel om ditten och datten, men även lite halvtramsiga nyheter såsom ”Snyggast i Visby”, och om hur avslutningsfesten var på Kallbadhuset som allmänt kallas för Kallis.

Läs även: Gotland är som ett Sverige fruset i tiden

Om man ska beskriva den som något skulle den kunna kallas för halvseriös: Politik är seriöst, speciellt under ett valår, men deltagarna åker i princip dit för att markera att de snart är lediga och att väljarna under semestern slipper tänka på politik. Men i år har veckan präglats av bristen på just trams.

Diskussionen har dominerats av Sveriges Natoansökan, brottsbekämpning och energikrisen. Borta är de småroliga notiserna och halvgalna politiska utspel som när Gudrun Schyman, som då var partiledare för Fi, illustrerade löneskillnaderna mellan män och kvinnor genom att bränna upp 100 000 kronor på Donners plats i Visby. Sådant som gladde anhängare, retade motståndare och senare har skrivit in sig under struntkategorin i historieböckerna. På många sätt är detta en bra utveckling då politik är en allvarlig aktivitet, men det är också illustrativt för den tid vi lever i. Vi har inte längre råd att skämta och skoja utan måste fokusera på framtidsvisionen för Sverige. Ändå kan man sakna bristen på hederligt trams.

Omvärlden och en rad ogenomtänkta beslut har tvingat Sverige att bli seriöst och en omvändelse under galgen är aldrig angenäm. Detta märks inte minst när det gäller nyhetsrapporteringen. I stället för myriader av artiklar om huggormsbett, bästa sommarglassen eller på temat ”detta gör Astrid Lindgren-barnen idag” handlar det nu om gängskjutningar, inflation och kriget i Ukraina. Så ska det vara eftersom media har ett ansvar att rapportera om alla problem vi har. Men man kan ändå kosta på sig att känna ett visst mått av nostalgi. I alla fall tycker jag själv så.

Läs även: Maffian går i takt med tiden

Förhoppningsvis har vi inte ett världskrig runt knuten men man ska aldrig säga aldrig. Däremot kan man konstatera att vår egen ljuvliga epok varade mellan 1989 och den ryska invasionen av Georgien 2008. Det tog däremot några år för oss att förstå detta och det gäller även media. Men i all denna seriositet var det upplyftande att åtminstone notera en artikel i klassisk sommartorkastil.

Rubrik: Nanne Grönvall valde bort SAS: ”Vågade inte chansa”