För några år sedan var Svenska Akademien på många sätt en uträknad institution. Jean Claude Arnaults svinerier i kombination med avhopp, samt rejäl taktlöshet bidrog till att ett av världens äldsta litterära sällskap fick sig en rejäl törn. I detta kan vi också inkludera den publicitetsskada som Nobelpriset led. En skada som troligtvis skulle kunna värderas till ett par miljarder kronor. Det var kort sagt en riktigt allvarlig kris och om man ska hitta något jämförbart kan den med fog jämföras med när Gustaf Mauritz Armfeldt uteslöts 1795. Men sedan hände något.

Sakta men säkert började Akademien återfå inte bara sitt renommé utan också den sävliga och noggranna arbetstakten som bör och ska vara dess signum. Nuvarande ständige sekreteraren Mats Malm är ingen kändis utan en strävsam språkvetare. Han vill digitalisera all äldre svensk litteratur för att utifrån dessa kunna göra övergripande analyser. Snillet i kombination med smaken har gjort en rejäl återkomst för att parafrasera akademiens valspråk. En utveckling som märks inte minst på invalet av ledamöter.

Det började med domaren Erik M. Runesson. Hans första uppdrag var att medla i konflikterna som uppstod i samband med Arnault och fortsatte därefter som ordinarie ledamot. Återigen fick Akademien en jurist som ledamot, vilket varit det vanliga allt sedan grundandet. Lag och rätt är en stark beståndsdel av just snille och smak. Men det fortsatte även efter Runessons inträde.

Författaren Ellen Mattson kan likt få andra kombinera nutida reflektioner med band till evigheten. Om detta vittnar inte minst hennes roman Snö, om efterdyningarna av Karl XII:s misslyckade fälttåg till Norge. En historisk tragedi som i dessa orostider skulle förtjäna att åter uppmärksammas. Förslagsvis skulle man kunna göra en film om den!

Det senaste invalet förtjänar också att applåderas. Författaren Anna-Karin Palm kan skildra det mesta med takt, medkänsla och örnperspektiv. Men hennes mest kända bok, som är en biografi över Selma Lagerlöf, tillhör bland de bästa fackböckerna som har skrivits på svenska.

Jag vill sätta världen i rörelse är inte bara en berättelse om Lagerlöf utan också om hennes tid. En av Sveriges mest kända författarinnor blir levande, slagkraftig och alltigenom mänsklig. Det är en fröjd att läsa och det är den definitiva Lagerlöf-biografin som har skrivits. Därför är det inte mer än rätt att Palm nu sätter sig på Kjell Espmarks stol i Akademien. Han kunde också berätta.

Läs även: Expo, Expressen och alternativmedia