På internet finns gruppen ”The Gavle Goat Watch” och de hade sin lyckodag, eller ”field day” som engelsmännen säger. Äntligen brann bocken i Gävle, äntligen fick människor skratta och casha in sina vad. En brinnande Gävlebock är trots allt något annat än en brinnande bil. Det är svenskt och det är en tradition.

Även om man skulle kunna skratta åt något sådant banalt som Gävlebocken, som man i min generation alltid skämtar om, är glädjen över att någon begick ett harmlöst brott, som att sätta eld på bocken intressant ur ett större perspektiv. För brännandet av halmbocken i Gävle må vara ett brott och sådant ska beivras. Men det är också vad vi skulle kunna kalla för en modern jultradition och traditioner kan involvera stök, bus och brottslighet på nivån att palla äpplen.

När det kommer till att göra hyss och vandalisera, utan att någon människa kommer till skada, kan man tänka på 1500-talsförfattaren Olaus Magnus skildring av Sverige. Den inkluderar, enligt mig, världens första bild av snöbollskrig. Efter det har den blivit stilbildande och det nordiska snöbollskriget borde vara förebilden för ungdomligt oförstånd. Inte att bränna bilar eller skjuta människor på öppen gata.

Gävlebocken, som den kallas i folkmun, är en genuint ny svensk tradition med gamla rötter. Att kapitalisera på arv, göra hyss, ha kul på kuppen och inte skada en annan människa. På många sätt påminner det om ”Sten Stures ben” vilket är en snöbollskrigstradition som uppstår i Sverige på 2000-talet för att man vill äta chokladbollar. Vissa brukar säga att det inte går att identifiera svenska traditioner, men då kan man påpeka sådant som Gävlebocken och att en chokladboll används för att minnas en gammal riksföreståndare. Det är roligt, busigt och lite stillsamt. Även om bockbrännande är olagligt kan man, i dessa allvarliga tider, dra lite på munnen åt vad som skulle kunna kallas en accepterad nivå av brottslighet.

För just nu symboliserar den en form av harmlös brottslighet som skulle kunna kallas ”hyss”, för att låna ett begrepp från Astrid Lindgren. Likaså kan den få oss att reflektera över att det faktiskt var en tid då våra brott, förvisso allvarliga, bestod av annat än maffiastrukturer som skulle få Tony Soprano att nicka av kameralt igenkännande.

Kort sagt handlar det om att Gävlebockens uppeldande får många att skratta befriande över det faktum att det äntligen var något annat än en bil som brann. Det var ett hyss, pojkstreck eller vad man skulle kunna kalla det. Brottslighet har alltid funnits men brännandet skadade inte en annan person. Och gav jobb till oss i media.