Det var som att se ett humorklipp som lajvade 1970-talets vänster. Ni vet tiden där alla skulle tycka om varandra och USA, uttalat U-SA, var den stora boven i dramat och inte Sovjetunionen. Alla skulle rösta för fred och helst vara nakna och dansa på en musikfestival. Effektivt iscensatt när Dala-Demokratens politiske redaktör Göran Greider stod och svamlade i SVT:s studio mot komikern och reservofficeren Mikael Tornving. Greiders poäng, om det går att hitta någon, var att alla militärer hyser våta drömmar om krig och att vi helst skulle nedrusta och satsa på ”fred”. Han förstod verkligen ingenting om Ukraina och ville nog helst tala om just ”US-A”, men hans argument kläddes effektivt av när Tornving poängterade att han hade erfarenheter av både försvaret och kulturvärlden.

Läs även: Mikael Tornving till Göran Greider: Bullshit!

Om jag ska ge Greider ett litet rätt är att han sade sig uttrycka en ”minoritetsuppfattning”. Det är korrekt men det är också minoritetsuppfattningar att jorden är platt, att förintelsen är hittepå och att Tomten verkligen finns. Frågan är varför Vingåkers-Marx får ett utrymme i debatten? Kanske bottnar det i att han är så pass knallkorkad att man tycker det är lite lustigt. Likt medeltidens dvärgbröllop måste vi alltid ha en Greider i diskussionen för att visa att vi är lite mer intelligenta samt pålästa. Men det handlar inte om detta.

Anledningen till att Greider ständigt får utrymme är för att media älskar honom. Han är ju trots allt poet och kan använda X (tidigare Twitter) poetiskt. Men det är dussinpoesi i stil med att ”vad tänker min katt på? Socialism!”. Dessutom har han skrivit några halvt habila böcker men med ett kraftigt vänsterperspektiv. Han är en dussintänkare och det måste hela tiden beredas plats på parnassen för en sådan person.

På många sätt påminner han om salig Jan Myrdal som kunde skriva men kliniskt hade fel i precis allt som han tyckte. Greider har således all potential att axla hans fallna mantel. Om man landar i samma slutsats som redaktör Greider har man, kliniskt, helt enkelt fel. På politiksvenska kan det kallas för kontraindikator och det är en bra linje att följa.

Kort sagt ska man inte landa i samma slutsats som den gode Göran. Det blir fel. Horribelt fel.

Läs även: Kultursidan möter Patrik Oksanen