Facebook noscript imageLindén: Äntligen kan Skatteverket berömmas
Kultur
Lindén: Äntligen kan Skatteverket berömmas
Barn ska inte heta vad som helst. Foto: Wikipedia
Barn ska inte heta vad som helst. Foto: Wikipedia

Föräldrars vilja att döpa sina barn till allsköns ”unika” namn är inget annat än egoism. Vare sig Superfastjellyfish, Rackartuss eller Prinsessan är riktiga namn. Oavsett hur fina mamma och pappa tycker att de är, skriver David Lindén.

När den tjeckiske reformatorn Jan Hus brändes på bål 1415 lär han ha yttrat ”O, sancta simplicitas” (Oh, heliga enfald) när han såg en gammal bondkvinna kasta ved på bålet. När det gäller att beskriva enfald, idioti eller rent ut sagt dumhet har Hus ord blivit tidlösa. Dessa är också passande för att beskriva hur en kvinna uttalade sig i Aftonbladet och var påtagligt kränkt över att Skatteverket sagt nej till att döpa hennes nyfödde son till ”Punk”.

Självklart skulle man kunna avfärda detta med en axelryckning. De som tenderar att vilja döpa sina barn till olika variationer av Kålrova och liknande, gillar att uttala sig i kvällspressen och kan beskrivas med ett amerikanskt uttryck som här inte kommer att återges då det kan tolkas som klassförakt. Men historien har ett djupare plan och det handlar om relationen barn och vuxna. Ett besläktat ämne är att det har blivit ett tecken på kvinnlig frigörelse att gå ut offentligt med att man ångrar sina barn. En form av egoism som är betydligt vidrigare än att vilja ge ungen fula namn men som sagt ändå är besläktad.

Läs även: Spännande spaning om Sverige

Ett barn väljer inte sina föräldrar. Det är den bittra sanningen oavsett hur hyperindividualistisk man vill vara och skaffar man barn måste man sätta sig själv i andra rummet. Timmarna på gymmet blir färre och man kanske måste göra avkall på att årligen cykla på Mallorca eller springa Tjejmilen. När man ska namnge barnet handlar det också om att ge det ett namn som kommer att fungera från vaggan till graven och accepteras av omgivningen. Acceptabla namn är inte ”Alkis”, ”Skrot” eller för den delen ”Brfxxccxxmnpcccclllmmnprxvclmnckssql-bb111163” som är några av de namn Skatteverket sagt nej till 2021.

Namn spelar roll och namnmodet kan variera. Adolf var länge den svenska överklassens paradnamn men det blev av lätt insedda skäl mindre populärt i slutet av 1940-talet. Precis som att namn kan återkomma i mode: Numera döps nyfödda till Signe eftersom det var vad mormor eller farmor hette. Men en ytterligare aspekt på det hela handlar om att människor inte ska bli förolämpade av namnen och detta är därför som Skatteverket för en gångs skull spelar en viktig roll. Självklart ska dessa få ge avslag till alla de puckade variationer av namn som kreativa och självförverkligande föräldrar kan komma på. I en perfekt värld hade det egna ansvaret fått råda men när detta faller måste det finnas lagar och regler. En sådan är att Skatteverket faktiskt ska ha veto mot idiotiska namnförslag. Men det handlar inte bara om detta utan som sagt om något större.

Föräldrar ska inte använda barnen som personliga prestigeprojekt. Det kan vara hur gulligt som helst att kalla sitt barn för Slark eller Putte men det ska inte stå i passet. Smeknamn är något barnet själv kan välja bort och låt det förbli så, låt namnvetot vara kvar för annars kommer den heliga enfalden att råda. Det är en högst ickeönskvärd utveckling.

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu