Innan begreppet social justice warrior introducerades i svensk debatt hade vi 68 -generationen eller kort och gott ”68:orna”. De som hatade kapitalismen och ännu mer USA (uttalat U-S-A). En generation som hyllade Mao och andra totalitära regimer i varmare klimat samt envist biter sig fast inom främst media, men även inom den akademiska världen. Generation 1968 kom främst från medelklassen och hyste en tonårsfascination för sådant som de tyckte var ”spännande och farligt”. Likt Fidel Castro eller Baader Meinhofligan och framför allt för Clark Olofsson, vars liv nu blivit en dramaserie.

Bankrånaren från Göteborg blev snabbt deras älskling. Egentligen var det ju synd om honom då han växte upp under knappa förhållanden och egentligen var det en god gärning att råna banker eftersom dessa representerade kapitalismen. Resonemanget kan tyckas hårdraget men det var ofta så det lät. När Olofsson gick på journalisthögskolan var det nästintill halleluja-stämning och den som var riktigt chic ville gärna ha med honom på fest. Detta märktes också i en rad dokumentärer, där han får framstå som en charmig buspojke som ofta intervjuas av hänförda reportrar som har en tendens att vara kvinnor. Olofsson blev ”Clark” med svenska folket och fick skriva autografer.

Det är därför som Netflix drama om Clark Olofsson i regi av Jonas Åkerlund, tidigare känd som musikvideoregissör, rent ut sagt är befriande. Fiktionen är det rätta greppet att klä av ”Clark” och framställa honom som den våldsbenägna, manipulativa och vedervärdiga människa som han faktiskt var och är. Bill Skarsgård, som fick sitt internationella genombrott som clownen Pennywise i nyfilmatiseringen av Stephen Kings roman IT, spelar Clark Olofsson med bravur. Om man skrattar är det inte med utan åt honom och rollen som fullfjädrat svin växer med seriens gång. Förvisso hade han en vidrig barndom men det ursäktar inte att skoningslöst utnyttja alla naiva människor som försöker hjälpa honom. Typiska sådana exempel är raden av vänsterflickvänner som bara vill göra gott.

Serien är ingen dokumentär utan baserad på Olofssons självbiografi och därför är det passande att dess undertitel är ”sanningar och lögner”. Norrmalmstorgsdramat 1973 är mästerligt skildrat då det visar hur gisslan stegvis bryts ner och lär sig att älska sina förövare. I Skarsgårds tolkning framstår Olofsson där som en sorts fänrik Kulneff som kysser och slår ihjäl med samma ljuva hand. Men han slår mest ihjäl, om än inte alltid fysiskt, fast det var nära på Möja under en stormig midsommarafton. I bankvalvet på Norrmalmstorg i Stockholm vill han inte hjälpa gisslan utan främst ligga med en av kassörskorna samt få ut pengar genom att stoppa upp dom i baken.

Frågan är varför man inte har gjort ett rättvist fiktivt porträtt av Clark Olofsson tidigare? Det har gjorts filmer och TV-serier men de har fått honom att framstå i positiv dager. Svaret bottnar nog i att många av dem som var en del av hans fanclub arbetade inom kreativa yrken. Varje bransch har sin elit och om eliten känner en form av kollektiv sekundärskam är det inte lätt att få en idé förverkligad. Det krävdes en utomstående aktör som Netflix och en svensk regissör som mestadels arbetat utomlands. Resultat blev rent ut sagt lysande. För även om det är fiktion visar den tidens otroligt naiva mentalitet.

Läs även: Tänk om Allraskojarna varit kvinnor

Äntligen får Clark Olofsson stå med rumpan bar och med honom hela den naiva 1968-generationen.

”Clark” kan ses på svenska Netflix