Netflix hjältesaga om bedragerskan Anna Delvey säger något om vår samtid. I jämställdhetens namn kommer vi att få se fler och fler kvinnliga bedragare. Däremot är det en öppen fråga hur etablissemanget kommer att hantera det.
Det våras för bedragare, för att parafrasera en av regissören Mel Brooks mest kända filmtitlar. I Sverige har Alexander Ernstbergers Allra-bluff tagit en ny vändning då kronofogden jagar honom för ytterligare 75 miljoner kronor och i USA har Elizabeth Holmes, som grundade medicinföretaget Theranos, dömts till fängelse. Två företag som hyllades unisont då det begav sig men som bevisligen har letts av renodlade bedragare.
Intressant är också att det har vårats för att berätta bedragarnas historier. Kort och gott att göra det till drama och det har så klart hänt förut. Troligtvis började det med Wall Street från 1987, som personfixerade 1980-talets ”Yuppie-era”. Regissören Oliver Stone må ha konstiga politiska åsikter, men han prickade rätt när han sa att han ångrade filmen då den bidrog till att öka rekryteringen av investmentbankirer och riskkapitalister, när han i själva verket ville göra motsatsen. Ibland blir effekten helt enkelt den motsatta.
Läs även: Länge leve köttberget
Länge utgjorde investmentbolaget Trustor den dominerande finansskandalen i Sverige. År 1997 köptes Trustor av ett gäng bedragare och det var länge det mest amerikanska exemplet på girighet som vi hade. Joachim Posener är fortfarande på flykt och han är en mellanmjölksversion av Jordan Belfortvars brottsliga bana, som förevigades av Leonardo DiCaprio i filmen Wolf of Wall Street. Men detta var innan vi fick skandalen med pensionsbolaget Allra. På ett personligt plan ska jag villigt erkänna att det har varit fascinerande att följa Allra-grundaren Alexander Ernstbergers göranden och låtanden med helikoptrar för att besöka sin mamma, Ferraris och ett stort antal privata vattenskotrar.
Länge var frågan varför man inte har gjort film om partyprissarna i Trustor eller Allra. Svaret bottnar nog i att det inte är lika sexigt att skildra kotlettfrillade champagnedrickare i dag som det var på 1980-talet. Men historien upprepar sig som Marx sa, och i stället för sympatiska porträtt av kostymklädda herrar börjar vi få det när det gäller kvinnliga bedragare. Detta går nämligen att klä i en billig kostym bestående av feminism och jämlikhet.
Netflix drama ”Inventing Anna” om bedragerskan Anna Delvey, eller Anna Sorokin, är ett sådant. I korthet handlar det om en person som medelst bluff, båg och karisma lurade in sig i den amerikanska överklassen. Själva dramat kretsar kring att en kvinnlig reporter upptäcker storyn och skildrar ”Anna” på ett sätt som i princip är sympatiskt. Det är en ”girlpower-story” om någon som försöker. Helt enkelt är det en sympatisk vinkel. Detta är också det som är störande. Tittarna lämnas med intrycket att det är ”coolt” med en ”underdog”. Kanske handlar det om att man är luttrad, men också om att Netflix såg en bra berättelse. Trots att hon till syvende och sist är kriminell.
Slutligen kan tilläggas att Anna Delvey, eller Sorokin, som hon heter, fick ungefär 300 000 dollar i ersättning. Ponera däremot om Alexander Ernstberger hettat ”Alexandra”. Det hade blivit ett rafflande drama om finanspatriarkatet trots att det hade involverat både krökande och lyxliv.
”Inventing Anna” finns på Netflix och rekommendationen är att inte se den.
