Det är sällan man kan gratulera SVT:s diverse dramasatsningar. Det kan bli fel eller rent av pajigt som mitt favoritexempel vilket handlar om Snapphanar som enbart kan rendera ett skratt. Ett skratt som fastnar i halsen när det som åstadkoms inte bara var pajig utan rent av förvanskad historieskrivning. Till detta kan läggas andra klavertramp som när man låter Tomas von Brömsen gestalta Bellman på bred göteborgska eller när David Dencik varken kan tala som seriemördarna John Ausonius eller Thomas Quick (hint: han är inte uppväxt i vare sig Stockholm eller Dalarna). Men det finns undantag som bekräftar regeln.

Ett typexempel är Jakten på en mördare som är ett drama som handlar om mordet på Helén Nilsson i skånska Hörby 1989. Det är något som kan kallas riktigt skandinavisk noir. Utan biljakter, skottlossning eller hårdkokta snutar. På ett sätt är det briljant för det blir bra drama av att se gråa, metodiska och analytiska poliser arbeta i dåtidens vardag som var Domus och papperstidningar. Polisarbetet blir spännande och de som inte känner till det Sverige som en gång var borde se den i rent utbildningssyfte, som att det inte fanns internet. I ärlighetens namn är det en ren utbildningsinsats i konsten att göra även tråkigt skandinaviskt polisarbete spännande.

Världsmästarna när det gäller kriminaldramer är så klart brittiska BBC. Nyligen har de också producerat en dramatisering av vad som skulle kunna vara en Agatha Christieroman. I ett sömnigt brittiskt grevskap i södra England lyckades Ben Fields dupera två äldre människor att skriva över sina testamenten och ge honom stora summor pengar. Alltmedan han drogade dessa med en mix av alkohol, lugnande medel och vanlig hederlig manipulation. Historien har blivit ett drama som på svenska har fått titeln I famnen på en mördare och den är rent ut sagt skrämmande att se. Mördaren Ben Fields framstår som exakt lika manipulativ som han var i verkligheten och lämnar milt uttryckt en känsla av illamående. Men i detta fall har även SVT åstadkommit en briljant insats. Helen Nilssons mördare Ulf Olsson gestaltas även han som en särling till psykopat. Dessutom känner man lättnaden hos dessa hårt arbetande poliser när han väl grips och lagförs.

I Sverige handlar det inte om spanarna på Hill Street utan snarare om att gå igenom specifika detaljer igen, igen och igen. Det lämpar sig inte för några romaner men med rätt skådespelare blir det till och med spännande, vilket gör det sevärt. Rådet är att se både Jakten på en mördare och i Famnen på en mördare. Bägge finns på SVT Play och är underbart obehagliga. Precis det som bra kriminaldramer ska vara.

Ett varmt tack SVT. Om ni fortsätter med detta är det värt att betala licensavgiften.

Läs även: Bra film är inte woke