SVT:s Historien om Sverige har hittills visat att det går att destillera 30 000 år av svensk historia i en rad sevärda avsnitt. Visserligen är jag partisk då jag medverkar i det femte avsnittet som handlar om Kalmarunionen, men kan också villigt erkänna att jag bortsett från att ha intervjuats inte haft något som helst inflytande över produktionen. Det var därför som den varmt kan rekommenderas. För den historieintresserade är det god underhållning med skådespelaren Simon J. Berger som berättare. Oavsett om man är expert eller lekman. Därför har mycket av kritiken nästan varit lustig att ta del av.

Ena stunden har man klagat på att stenålderns människor hade mörkare pigment än vad vi har idag för att sedan gå över till att statisterna varit för snygga. En annan kritiker fäste ytterst stor vikt vid att en fyndplats av ett bronsåldersskelett beskrevs ligga hundra meter från där skelettet hittades. Anledningen till detta var att det stod ett hus på fyndplatsen. Dessutom har vi Lunds ideella turistförening som ville påpeka att det medeltida Lund mer såg ut som Uppåkra än Lund. Det är ungefär så här klagandets kvarnar malt vidare. Ingenting att fästa sig vid och SVT har tålmodigt besvarat kritiken. Även relevant sådan som att man hade en annorlunda stenålder än den i Mälardalen och Västsverige.

Den som skriver eller gör TV vet att det inte finns några felfria produkter. Kritik är något man får räkna med och kritiken kan vara trams eller relevant. Det var därför nästan befriande att det senaste avsnittet av Historien om Sverige begick ett fel som tangerar stark och relevant kritik. Rikssprängningen 1809 då Ryssland erövrade Finland behandlas i en enda mening. När man ska skildra vad som skulle kunna kallas för den svenska historiens största nationella trauma. Finland var inte finskt utan en integrerad del av Sverige. Finnarna deltog i de svenska riksdagarna, monarker besökte frekvent Finland – den som har rekordet är för övrigt riksföreståndaren Sten Sture den äldre – och Finland var ungefär lika svenskt som dagens Göteborg.

Allt detta försvann 1809. Liknelsen vid en amputation är träffande och traumat präglade vårt land under nästan hela 1800-talet. Konsekvenserna blev vittgående. Från att ha varit en rund nation med Stockholm mitt i riket blev vi ett avlångt land där säkerhetspolitiken främst blev inriktad på att försvara en kustremsa. Dessutom resulterade det i att en kung avsattes och att en ny dynasti tog vid. Vad som kallas för svensk neutralitet borde i stället benämnas Karl XIV-linjen då den går tillbaka till marskalken från Frankrikes ambition att inte involvera oss i ett nytt storkrig. Förlusten av Finland går helt enkelt inte att underskatta och borde ha fått ett betydligt större utrymme i programmet. Men förhoppningsvis kanske man inleder nästa avsnitt med just detta.

Allt annat vore under all kritik.

Läs även: Kultursidan möter Per Wästberg