Per Wästberg, inför denna mejlkonversation tog jag mig friheten att läsa om din debut Pojken med såpbubblor, som för övrigt är årsbarn med mina föräldrar och den står sig utmärkt. I samband med din senaste bok Tidvatten har du i andra intervjuer konstaterat att ingen längre läser 10-talisterna, med undantag av Elin Wägner (1882–1949). Om du finge rekommendera en 10-talist till en yngre publik, vem skulle det vara?

”Hjalmar Bergman (1883–1931) räknas inte ofta till 10-talisterna men han är den främsta i deras generation, tyvärr numera inte så läst. Herr von Hancken, Jag, Ljung och Medardus, En döds memoarer, är enastående.”

Apropå ungdom. Du var femton år när du debuterade och nu är du 90 år gammal. Kungen har tidigare sagt att det som var värst när han tillträdde var att han alltid var yngst och att det är trevligt att vara äldst. Hur ser du på åldrandet?

”Jag har en rik erfarenhet, en väldig minnesbank som jag besökt i fem memoardelar. Kärlek, vänskap, möten med märkliga människor från till exempel Nelson Mandela (1918–2013) till författare som Kurt Vonnegut (1922–2007) och Susan Sontag (1933–2004). Mitt författarskap ser jag som ett tacktal till livet som det blev. Med den goda tur jag haft har jag desto mer kunnat ägna mig åt andras svårigheter i uppdrag vid sidan av det rena skrivandet. Så länge jag är vid någorlunda hälsa, vid glatt lynne, med en trofast livskamrat, är åldrandet inget stort problem frånsett sin tidsbegränsning. Jag känner mig ofta som ett urgammalt barn.”

I Tidvatten tecknar du en rad intressanta människoporträtt av alltifrån Nobelpristagare till din egen avlidna dotter. Personligen blev jag mest intresserad av författaren Sven Hamrell (1928–2020), som på slutet verkade ha utvecklat en mild form av rättshaverism när det gäller mordet på Olof Palme. Under ditt långa liv har du mött ett stort antal intressanta människor men du berättar sällan om de du har träffat som du verkligen ogillade, exempelvis Jan Myrdal, hur kommer det sig?

”De jag tyckt om och beundrat är också de jag velat skriva om. Jan Myrdal (1927–2020) är den främsta av dem jag ogillat (jag bortser från Robert Mugabe (1924–2019) som gjort mig mer besviken än någon annan). Om Myrdal som självupptagen sanningsförvanskare skrev jag i min memoar Semaforen och lodlinan (s. 52–55).”

Läs även: Äntligen får Alva och Gunnar lite rättvisa

Nyfikenheten verkar ha varit din ständiga följeslagare, men så även Afrika. Författaren Karin Blixen (1885–1962)kände du och Nobelpristagaren Nadine Gordimer (1923–2014) var en av dina systrar. Men där finns även sorg över utvecklingen. Hur ser du på dagens Sydafrika?

”Tragiskt. Det styrande partiet ANC har fastnat i sitt maktinnehav. Korruptionen, stor redan under det vita afrikaansväldet, fortsätter, rättssäkerheten är låg. Jag sörjer ett land med underbara människor som jag mötte även då jag senast var där 2020.”

I Tidvatten beskriver du Kristina Lugn (1948–2020) i varma ordalag. Intrycket att ni hade en form av syskonrelation är bestående, men då du har suttit i Akademien sedan 1997 är du nu dess ålderman. Finns det andra numera döda kollegor som du saknar?

”Många! Mina närmaste vänner alltifrån tonåren Tomas Tranströmer (1931–2015) och Bo Grandien (1932–2014). Även Kjell Espmark (1930–2022) och Lars Gustafsson (1936–2016) – för att hålla mig till min generation. Bland de äldre: Bo Bergman, född 1869, Anders Österling 1884 fram till Werner Aspenström 1918. Då har jag inte nämnt utländska diktare som Klaus Rifbjerg (1931–2015), Günter Grass (1927–2015), Arthur Miller (1915–2005).”

Läs även: Elsa Anderssons konditori i Norberg började om

Slutligen ställer jag en fråga som jag även ställt till andra. Om du fick intervjua dig själv vilken fråga skulle du ställa och vad skulle svaret bli?

”Hur har du hanterat ditt växelbruk mellan skrivande och utåtriktat handlande, med sannolikt fler förtroendeuppdrag än någon samtida författare? Jag är ingen som förmår skriva romaner år in och år ut (likt Kerstin Ekman) trots att jag publicerat cirka sjuttio böcker i olika genrer under sjuttiofem år. Jag har tillåtits göra en om än aldrig så liten insats för mänskligheten med engagemang och envishet, inte bara som alibi för att ha haft det bra. Kalla det en medborgartjänst, en värnplikt.”

Per Wästbergs Tidvatten (Norstedts, 2023)

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu

Läs även: Kultursidan möter Anna E. Nachman