Det börjar bli riktigt läskigt nu. Gängkriget som trappas upp och att helt oskyldiga människor drabbas. Betoningen är oskyldiga för om du är involverad i gängkriminalitet har du överskridit en gräns. Det engelska talesättet ”If you can’t do the time, don’t do the crime” poppar upp i huvudet. Kort sagt är man skyldig även om man är ung när man utför gängmord. Men det finns en annan sak som gnager i huvudet.

En 24-åring dog i en så kallad ”felsprängning” utanför Uppsala. Vanliga människor säger inte sprängningar utan bombdåd. Sprängningar trodde jag själv inträffade i gruvor och vid vägbyggen. Men denna text handlar inte om ordval utan om vad man krasst kan kalla apati. På ett personligt plan känner undertecknad ungefär ”jack, shit” – en annan anglicism – över vad som faktiskt händer i vårt land. Varje gång man vaknar upp och skrollar mobilen så finns det en nyhet om en ny skjutning eller ”sprängning”. När det till och med inträffar i det område där jag bor rycker jag på axlarna. För att inte tala om när det händer i den stad där jag växte upp: Jaha, de sköt mot X, Y och Z. Ge mig kaffe, tack. Ungefär så.

Därför undrar jag vad som kommer hända senare. Om människor kommer att köpa sin egen säkerhet och om det kommer fortsätta att bli ett samhälle som är uppdelat i ”vi och dem”. När artisten Einar Grönberg sköts kände jag samma apati, men detta börjar förvärras. På många sätt känner jag mig rädd, och detta är på riktigt.

Ett typexempel är det faktum att vi som befolkning börjar bli rädda. När man är rädd projicerar man sina fördomar. Och i siktet är sådana som ser annorlunda ut. Som jag själv. Vi som har lite mer pigment är alltid dessa som idioter menar står för det onda. Ett annat exempel är den svenska tilliten. När det skjuts på en fotbollsplan som är hela Sveriges tillit, en symbol för folkhemmet, då har vi återigen problem. Det sista som man kan tänka på är det faktum att detta bidrar till splittringen i Sverige. Vad som en gång var Sverige är det inte längre. Av detta kan man oroas. Men vad är lösningen?

Kanske handlar det om att vi måste vara vuxna. Ta var sak för vad det är för att parafrasera 1700-talsskalden Thomas Thorild och inse att vi i vårt land har problem. Dessa problem kommer att ta lång tid att lösa och faran är precis som alltid, apati. Själv ska jag försöka att tänka mer optimistiskt på framtiden. Men jag ska villigt erkänna att det är svårt.

Sverige, Sverige, fosterland, som Heidenstam skaldade. Det är det enda Sverige vi har.

Läs även: Självklart är Tryckfrihetsförodningen ett världsminne