En tid efter andra världskriget hade Sverige rekordet i utgivandet av nazistisk litteratur. Om detta kan man ha åsikter, men på ett ideologiskt plan handlar det om att känna stolthet. Inte stolthet över nazismen, men principen bakom att denna litteratur fick publiceras. Vi har nämligen haft en av världens mest liberala lagstiftningar när det gäller yttrande-, eller om man vill, tankefrihet. I dessa tider kanske inte det bästa att lovorda, men om man granskar långa linjer har Sverige varit vägledande.

Det är lätt att fundera kring vad den finlandssvenske 1700-talsprästen Anders Chydenius hade sagt om han hade vetat att hans skötebarn, 1766 års tryckfrihetsförordning, fortfarande finns kvar om än i modifierad form. Troligtvis hade han skrivit något lovvärt och applåderat att vi i det här lilla landet i norr fortfarande har ett unikt system för att garantera att medborgarna ska få uttrycka sina tankar. Kort sagt att man ska kunna gyckla makten utan att hamna i fängelse. I detta unika dokument kan vi spåra systemet med ansvarig utgivare, debatter och det faktum att både gammal och ny media är maktens huvudvärk. Något att enkom applådera.

Häromdagen uppmärksammade Riksarkivet Tryckfrihetsförordningens senaste erkännande. Den har hamnat på Unecos lista över världsminnen. Inte arv utan minnen. Listan, som kom till på 1990-talet, handlar om unika skriftliga källor som bör bevaras inför eftervärlden. På den svenska listan finns både Astrid Lindgrens och Ingmar Bergmans arkiv, men nu även tryckfrihetsförordningen. Detta är inte mer än rätt då dokumentet mycket väl kan matcha engelska Magna Charta eller för den delen USA:s självständighetsdeklaration. Ett unikt dokument som visar att upplysningen också var svensk. Man kan även kalla det för en manifestation av ordet frihet i den tid som historikerna benämner ”frihetstiden”, och allt detta handlar om den gode Chydenius. En av dessa idealister och filosofer som Sverige var fullt av under 1700-talet.

Om honom har det skrivits många och goda biografier. Men det är förvånande att ingen har gjort en film eller drama om denne präst vars tankar präglar oss än idag. Kanske beror det på att vi har en oförmåga att åstadkomma bra historiska dramer, men även rädsla. Det skulle kunna bli pajigt eller rent av löjeväckande. Men vi får i alla fall glädjas åt att hans arv är att vi har stark yttrandefrihet i Sverige. Om detta ska vi värna och en sak är säker: Chydenius hade ansett att man måste häda även det som många människor anser heligt.

Läs även: Kommer vi i medelklassen att vakna?