Pressetik är ett vanskligt ämne att skildra, för det handlar både om nedskrivna regler och om yrkeserfarenhet. Det finns en anledning till detta. När systemet ursprungligen skapades var det en omvändelse under galgen. Tidningarna hade betett sig som svin – eller notisjägare som var en vanlig förolämpning – och hotades med lagstiftning. Därför bestämde man sig för självreglering.

Förvisso har man inte alltid skött sig men på det stora hela är den svenska pressen välmående och vi ska vara stolta över att det inte är en minister utan Medieombudsmannen som har i uppgift att straffa media. Men ibland blir det fel. Hiskeligt fel.

Tidningen Expressen har tidigare rapporterat om den 13-åriga flicka i Linköping som försvann från ett möte med socialtjänsten. Fallet engagerade eftersom det finns många därute som bryr sig om barn och ungdomar och det kan finnas goda skäl att visa en bild på en försvunnen person. Reporter var Alexandra Pascalidou som i rollen som journalist i trettio år befunnit sig i hjärtat av svensk offentlighet. Därför är det lätt att tro att hon kände till något om pressetik och var klok nog att försöka följa den. Men det visade sig vara för mycket begärt.

Läs även: Tage Lindbom – en konservativ svensk i tiden

Den 12 oktober hade Expressens webbupplaga ett reportage signerat samma Pascalidou som måste anses vara ett riktigt lågvattenmärke. Artikeln handlade om att den 13-åriga flickan återvänt till familjen. Kruxet är bara att flickan var omhändertagen enligt LVU (lagen om vård av unga), att hennes syskon också var omhändertagna och att hennes gravida mamma är anmäld försvunnen. Lägg till att artikeln kompletterades med en video på den trettonåriga flickan med familj samt att man berättar om att familjen anmälde sig själva till polisen, varvid hon hämtades enligt beslut av Kammarrätten.

Vän av ordning kan fråga sig vad som är problemet med artikeln?

För det första ska man ytterst sällan namnge barn, för det andra är det – smärtsamt nog – ofta så att omhändertagna barn inte riktigt vill bli omhändertagna och för det tredje tar inte socialtjänsten lättvindigt på sina beslut. Till detta ska läggas att en familj med omhändertagna barn där ena parten är på rymmen troligtvis har problem. Om du vill följa svensk pressetik ska du ta det ytterst varligt med människor som har problem.

Senare valde Expressen att anonymisera flickan, men hennes mamma nämns fortfarande med namn, så alla personuppgifter går lätt att få fram för den som så önskar.

Läs även: Lärde vi oss något av Benny Fredriksson?

Till detta haveri ska läggas att Alexandra Pascalidou, med trettio års erfarenhet av journalistik, inte förstod varför artikeln fått kritik. Hon menade att det handlar om ”priviligierade som sitter i sina rosenskimrande torn och kritiserar barn som far illa som ’känsloporr’”. En finurlig förskjutning av ord då kritiken handlade om att man namngav flickan och familjen. Det handlade inte om familjen utan om att artikeln frossade i misär. Detta är vad man förväntar sig av Pascalidou men inte av en väletablerad tidning som Expressen.

David Lindén är historiker och författare samt har varit ledarskribent i ett flertal svenska tidningar. Han har skrivit böcker om Stockholms blodbad, Karin Månsdotter, Hemming Gadh och Johan Skytte.