”Äntligen” var ordet jag tänkte på när jag insåg att Nordens största mässa för antikhandlare och antikintresserade återigen hade öppnat. Den gick av stapeln i Älvsjö i Stockholm från i onsdags fram till i dag och det var ett privilegium att vara inbjuden som talare. Men nog om mig och min modesta insats.

Stockholms Antikmässa som allmänt kallas för ”Antikmässan” hålls traditionsenligt i slutet av maj förutom under pandemin. På många sätt påminner den om Bokmässan i Göteborg. Det är professionella antikhandlare – i Göteborg förlag – som gör branschaffärer samtidigt som ett stort antal helt vanliga besökare kommer dit för att shoppa och lyssna på intressanta föredrag. På Antikmässan är dragplåstret ofta kända experter från Antikrundan, om jag inte missminner mig har den folkkäre Knut Knutsson varit där i fredags, och i Göteborg är det författare. Kön är alltid lång till Jan Guillous och Leif GW Perssons signeringar.

Men Antikmässan skiljer sig från sin motsvarighet i Göteborg. För det handlar i mångt och mycket om kärleken till det förflutna. I ett land som Sverige kan det tyckas vara en paradox, men gemene man gillar historia och det märks när det gäller förkärleken för gamla möbler eller gammal stil, vilket tidigare har skildrats på kultursidan. Den frågan som självklart infinner sig är varför inte eliten gillar traditioner samt historia och i ärlighetens namn vet jag inte. Troligtvis handlar det om projektet att bygga världens modernaste land och myten om att vår historia uppstod ur ett vakuum 1945. Borta är Gustav Vasa, gustavianska möbler eller för den delen ett redigt väggur, som det var många av på Antikmässan.

Självklart kan detta resonemang upplevas som halvt raljant men tittar man på försäljningsstatistiken från antikhandlare eller för den delen loppmarknader, som vi numera kallar ”vintage”, så ser man att det är en trend som håller i sig. Vi gillar helt enkelt det gamla för att det knyter an till dem som kommit före oss. Ett klassiskt exempel handlar om att en Ikeafåtölj från 1950-talet auktionerades ut för ett par hundra tusen kronor för en tid sedan. Men det handlade inte om kvalitén utan det faktum att det är svårt att hitta äldre Ikeamöbler, som ju alltid har varit konsumtionsvaror. De slängs när de är förbrukade men denna var fortfarande i gott skick.

Läs även: Från Georg Haupt till Solsidan

Efter att ha besökt årets Antikmässa med en serie glada, shoppingvänliga och allmänt allmänbildade främst äldre människor är intrycket att intresset för den svenska kulturen står sig. Det kan handla om konst, möbler eller historiska drottningar, som var den diskussion som jag deltog i. Likaså varierade utbudet ifrån allt mellan loppis och gustavianska speglar för den modesta prissumman 200 000 kronor. För hävderna vill jag påpeka att jag inte köpte det sistnämnda men väl en smörkniv i silver för 200 kronor. Det var vad jag hade råd med.