Facebook noscript imageLindén: Arvo Pärt tonsätter både glädje och sorg
Kultur
Lindén: Arvo Pärt tonsätter både glädje och sorg
Arvo Pärt. Foto: Wikipedia
Arvo Pärt. Foto: Wikipedia

Estlands främste tonsättare får Polarpriset, skriver David Lindén.

Hur tonsätter man glädje som vid ett evenemang för barn och hur tonsätter man sorg likt inför en begravning? Som enkom musikerkonnässör vet jag inte svaret på detta men fråga Arvo Pärt, Estlands främste kompositör som äntligen tilldelas det Polarpris som alla vet att han förtjänar. Med en karriär från 1950-talet till våra dagar så är det bara att konstatera att Arvo Pärt står ut bland de odödliga. Han kan på många sätt rivalisera med sin samtida Herbert Blomstedt men då Pärt inte bara dirigerade utan även komponerade så står han ut i mängden. På många sätt är han vad som slarvigt skulle kunna kallas för ett unikum. Han kombinerade tungsinnet med glädjen och till detta ska läggas att han också anser sig vara inspirerad av sådana storheter som Wilhelm Stenhammar och Petersson-Berger. Han är ett band mellan Estland och Sverige.

Arvo Pärt föddes 1935 i Estland. Ett år man egentligen inte skulle vilja födas i när det gäller den unga republiken men man kan inte ändra tiden. Som tonåring började han sina musikstudier i Dorpat (Tartu) och man ska inte sticka under stol med att esterna har en gedigen musikalisk tradition. Standardskämtet är att man lyckades sjunga iväg Sovjetunionen och jag är nästan böjd att hålla med. Men å andra sidan blev Pärt kvar och tvingades under sina första stapplande år som musiker underhålla Sovjet eller för den delen att tjäna ockupationsmakten. Men han gjorde det väl och en av hans första symfonier, Vår trädgård, gjorde honom känd i Sovjetunionen. Den är fortfarande lyssningsbar om du frågar mig. Dessutom valde han länge att vara kvar och detta hedrar honom då han genom traditionen att Estland är en sångarnation på många sätt blev oppositionell.

På äldre dagar bosatte sig Pärt tidvis i ett kloster i England och började fokusera på andlighet. Det är ett tecken på att hans insats som kompositör har en längre linje som sträcker sig tillbaka till den ortodoxa tid som länge dominerat i Östeuropa. Men detta samtidigt som han ville att hans senaste verk skulle dediceras till den mördade ryska journalisten Anna Politkovskaja. Han är stark, politisk och musikalisk på samma gång och det är därför han alltid förtjänar att uppskattas. Om jag ska tänka på mina personliga favoriter är det nog hans tidigaste alster. Där kan man höra det estniska tungsinnet men också den oförblommerade glädjen och det är därför som han alltid förtjänar att spelas om och om igen. Om vi ska lära oss något om Estland är det klassiska ingångsvärdet musik. Där spelar Arvo Pärt den viktigaste rollen av dem alla. Den som får oss att förstå ett lands mentalitet och detta kan ingen ta ifrån honom.

Ett varmt grattis till musikens Nobelpris. Detta om något förtjänar du.

Läs även: Mellan Vasalopp och silverhammare

David Lindén

Jag är författare och historiker. På Bulletin är jag kulturchef.

Kan nås på david@bulletin.nu