Myter är fascinerande och vissa myter dras vi med än idag. Som att Gustav III skulle ha varit tämligen homosexuell, beskrivningen snodd från filmen Skenbart (2003) i regi av Peter Dalle, när han i själva verket var en mycket maskulin form av 1700-talsman. Alternativt att Drottning Kristina var lesbisk eller queer, så mycket för progressiviteten i våra dagars samhälle, och så dessa om Gustav Eriksson av ätten Vasa. Än idag har vi ett antal Vasamyter som förtjänar att oskadliggöras eller helst bevisas att de hade fel. Men myter innehåller även ett korn av sanning.

Som det här med äventyret i Dalarna. Det är bortom allt rimligt historiskt tvivel att han begav sig dit efter Stockholms blodbad, men han hissades inte ut genom dass av Barbro Stigsdotter och tröskade med allra största sannolikhet inte i Isala lada. Dessutom besökte han inte skolkompisar från tiden i Uppsala. Vad som däremot är troligast är att han insåg att Dalarna var det landskap som inte hade fogdeborgar men däremot järn- och kopparhandel. Eftersom han var släkt med Sturarna hade han ett intresse i detta och under besöket träffade han inte gamla vänner från skoltiden i Uppsala utan affärskontakter. Argumentet för att starta ett uppror handlade således inte om blågul patriotism och att åka i fäders spår mot framtida segrar utan om det enkla faktum att Kristian II ville omorganisera kopparexporten från Lybeck, där de flesta bergsmännen hade affärskontakter och släktingar, för att istället skicka kopparen till Antwerpen.

Det fanns en ekonomisk anledning till att bryta upp unionen och därför lyssnade de patriotiska dalkarlarna: ”Money talks”, skulle man kunna säga och till detta lägga att han med allra största sannolikhet inte åkte skidor. En adelsman från Uppland färdades i släde med en liten men effektiv eskort. Om det sistnämnda vittnar namnet Eskil Pedersson om. Han var under hela Gustav Vasas kungagärning hans mest betrodde tjänare och det är därför som skattkammaren på slottet Tre Kronor i Stockholm fick namnet Herr Eskils gemak. Denne Eskil började som präst, arbetade åt Erik Johansson Vasa och det är högst sannolikt att han var den som red ut från Stockholm för att berätta om Stockholms blodbad varvid han följde med till Dalarna. Men precis som så mycket annat under den blodiga Vasatiden kan vi inte fullt ut etablera detta faktum.

Härom året kom Gustav Vasa och hans fiender av den finske historikern Heikki Ylikangas ut i svensk översättning. Det är en mycket underfundig titel då det går att slå fast att gamle kung Gösta hade en tendens att skapa fiender. Redan hans systerson Per Brahe skrev att kungen hade ett tämligen starkt temperament och det var säkert så. Bland de mäktigaste fienderna fanns hans tyske sekreterare Wulf Gyller, som så att säga inte hade klickat med sin uppdragsgivare och hals över huvud hade fått fly Sverige. Väl i säkerhet i Tyskland producerade han stark anti-Vasa propaganda såsom att kungens första drottning Katarina av Sachsen-Lauenburg hade blivit ihjälslagen av sin make med en silverhammare. Ett påstående som länge letade sig in i historieböckerna och först kunde motbevisas när man öppnade Vasagravarna i Uppsala domkyrka i modern tid: Katarinas kranium bär inga tecken på aggressivt våld och det troliga är att hon dog av missfall. Men det är en bra skröna.

Läs även: Utan Gösta inget skällespråk

David Lindén