En gång i tiden läste jag på universitet i Storbritannien. Det blev ganska många år och något gjorde att jag började uppskatta många saker i det brittiska. Min kärlek till anglosaxisk historia gjorde att jag lärde mig att uppskatta BBC. En tv-kanal som skulle kunna kallas för SVT:s mognare och bättre bildade storasyster. Hela världen älskar BBC. Det är vad man vill att varje public service-kanal skulle vara. Som deras humoravdelning: De gav oss Monty Python, Black Adder (Svarte Orm på SVT) och mycket mer än detta. Men även om man älskar att skratta och det gör jag – by God (medveten anglicism) – faller inte allt en person i smaken.

En sådan var och är komikern Russell Brand som alltid har gjort sig ett namn för att han är fräck och anspelar på sex. Just ja, han berättar gärna om sig och kring sig om att han har haft många förhållanden. Gäsp. Det är inte speciellt kul om du trodde att kärnan av brittisk humor är espri – översatt till wit. Min favorit av de tidigare Russell Brand-skandalerna var att han ringde upp en tidigare komiker för att glatt berätta att han hade fritt och samtyckande sex med dennes barnbarn. Det sistnämnda är också det som förtjänar att adresseras i en text.

Det är lätt att tycka illa om Russell Brand. Till och med extremt lätt att ogilla honom. Han påminner om en ytterst dålig version av Johnny Depps rollfigur Jack Sparrow. En småfull pirat som alltid säger någonting du inte behöver komma ihåg. Att se en ståuppshow av Russell Brand är ungefär som att gå på toaletten. Kanske känns det både trevligt och nödvändigt, men man hade kunnat ägna sig åt intressantare göromål. Samtidigt tar det inte bort det faktum att han är en människa som förtjänar sina fri- och rättigheter.

Nu har han hamnat i blåsväder om att han skulle ha våldtagit människor för mer än ett decennium sedan. Om detta kan inte sägas annat än att en människa enligt gängse lagstiftning bör antas vara oskyldig tills motsatsen har bevisats. En bärande bjälke i idén om romersk lag som vi alla i västvärlden skriver under på. Trots att vi exempelvis i Sverige har haft den napoleonska lagen ett bra tag. Det är därför man kan enas kring det faktum att alla måste få ha sin tid i rätten och det problematiska i att han har blivit avstängd från de stora plattformarna som har gett honom hans levebröd.

I korthet kan man sammanfatta detta således: Russell Brand må vara en skitstövel. Men i lagens namn är han inte en skitstövel innan juridiken etablerar det. Kort sagt är det fel att stänga ner personers försörjningsmöjligheter innan det finns skäl att göra detta. De som tycker det motsatta har det riktiga problemet.

Läs även: Ett förvirrat barn av sin tid