Det finns böcker som formar generationer och det handlar ofta om romaner. Man föreställer sig allvarliga unga män och kvinnor, gärna i basker, med en sådan under armen. Visserligen kan det verka fånigt, men uttrycket ”generationsroman” finns där av en anledning. Själv har jag inte riktigt formats av romaner utan mer av fackböcker, och med tanke på att det nästa år är fem hundra år sedan Gustav Vasa blev svensk kung finns det anledning att återvända till en fantastisk biografi.

Stormannen Gustav Eriksson av Vasaätten (cirka 1496–1560) är Sveriges viktigaste monark genom tiderna. Efter honom har vi varit och är en självständig protestantisk nation. Han präglade därför inte bara sin egen tid utan vad som skulle komma därefter: Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav III i all ära, dessa hade inte varit möjliga utan ”gamle kung Gösta”. Oavsett vad man tycker om honom är detta rena fakta.

Ur ett europeiskt perspektiv går han att jämföra med Englands Henrik VIII. Tänk bara på ikonografin: Alla vet hur Henrik VIII såg ut och de flesta svenskar känner igen Gustav Vasa. En ytterligare jämförelse är att han var duktig på egen propaganda. Så pass duktig att vi långt in på 1900-talet levde med en bild av kungen som han delvis hade skapat själv. Om han hade levt idag hade han blivit en utmärkt marknadsförare, krigsherre eller synnerligen brutal företagsledare. Tänk en kombination av Jan Stenbeck, Saddam Hussein och storbonde.

Den som började med att metodiskt analysera den historiska personen Gustav Vasa var Ivan Svalenius (1906–2003) som i biografin Gustav Vasa (första gången utgiven 1950) vågade granska kungen ur ett historiskt perspektiv. Med ett par decenniers källforskning i bagaget var han synnerligen lämpad för uppgiften. Gustav Vasa kläs inte av, men ges en historisk analys: Alla hans kvalitéer och fel och brister kommer fram och det tecknas ett helhetsporträtt av kungen som person.

Boken gavs ut i flera upplagor och länge rådde det en konsensus om att detta var den ultimata Gustav Vasabiografin. Fram till dess att smålänningen Lars-Olov Larsson (1934–2020) såg sig nödgad att ta vid där Svalenius slutade. År 2002 publicerades Gustav Vasa – landsfader eller tyrann? och den biografin besegrar med råge Svalenius, trots att Larsson öppet berättar att han inspirerades av sin föregångare. Dess storhet ligger i bredden av källmaterial och förmåga att kunna skriva. Fram träder Gustav Vasa i all sin prakt och armod. Den marsipanälskande despoten som såg en chans att gripa makten och tog den. Familjefadern som oroar sig för barnens hälsa och på samma gång inte har något emot att summariskt avrätta ett stort antal personer. Frihetshjälten som inget annat vill än att skapa en hygglig relation med den gamla arvfienden Danmark. En maktmänniska tecknad i helfigur.

Lars-Olov Larssons biografi har med rätta lovprisats och publicerats i flera upplagor. Den är välskriven och bygger likt föregångaren Svalenius på årtionden av forskning. Men den har också det där lilla extra som slarvigt kan kallas för ”rätt ton”. Det krävdes en smålänning fostrad i Dackeland för att göra Gustav Vasa rättvisa men var han landsfader eller tyrann?

Jag är böjd åt att vara väldigt svensk och svara ”både och”.

Läs även: Israel lever

David Lindén