Häromdagen var jag på bio. Det i sig var en stor händelse eftersom det var första gången sedan före den erbarmliga pandemin. I ett försök att vidga mina vyer valde jag dessutom att se den nya filmen om Barbie i regi av Greta Gerwin. Anledningen till detta är att den tydligen har orsakat en debatt, vilken har varit lika polariserande som allt annat i vår samtid. I korthet tycker vissa, läs låtsaskonservativa, att den är extremfeministisk och fylld med woke. Andra anser i stället att den är för vit och marinerad i plattityder. Men båda sidor har lika mycket fel.

Till att börja med går det att konstatera att dockan Barbie är en del av västvärldens 1900-tals kulturkanon. Ruth Handlers docka som skapades 1959 har präglat miljarder flickors liv. Flickor som nu blivit kvinnor och som kan känna igen dockorna, kläderna och tillbehören i filmen från sin barndoms leksakskataloger. Det är ingen underdrift att säga att den har varit en av efterkrigstidens mest kommersiellt framgångsrika leksaker. Kanske kan den bara konkurrera med dataspelens genomslag på 1980-talet. Därför har den också alltid reflekterat den tid som vi lever i. Så som den nya filmen.

Filmens handling kan i korthet sammanfattas med att Barbie flyr Barbielandet och hamnar i vår egen verklighet . Skådespelerskan Margot Robbie gör en fantastisk insats som Barbie och även parhästen Ryan Gosling gör en fenomenal tolkning av den manliga parhästen Ken som först blir förtjust i patriarkatet, vilket inte finns i Barbielandet, men sedan tröttnar på det. Men jag ska inte referera hela handlingen.

Storheten ligger i att den helt enkelt är rolig. Förvisso är Barbie precis så pass stereotypisk som man kan tänka sig. Men Margot Robbies insats utvecklar karaktären till att bli vad man skulle kunna säga riktigt mänsklig. Det finns en regel inom skådespeleriet att det är lätt att spela svår, men svårt att spela lättsinnig. Betänk att komiker ofta kan gestalta riktigt allvarliga karaktärer. Humor är en svår konst. Även Ryan Goslings Ken är på samma höga skådespelarnivån. Ken har om något varit ännu mer stereotypisk än Barbie. Den vackre surfaren med tvättbrädemage som inte är någonting annat än detta. Han är bara Ken. Men i filmen lyckas han lyfta Ken och även få honom att växa.

Till de strålande insatserna kan även räknas Helen Mirren, som är filmens ciceron. Det blir ännu roligare när Will Ferrell gestaltar företaget Matells, vilka tillverkar Barbie, själlöse vd. En karikatyr av precis det som man skulle kunna föreställa sig hur en amerikansk vd är och agerar. Filmen är så pass bra att den säkerligen kan bli en kultfilm för de som vuxit upp med den själlösa amerikanska dockan. Den är helt enkelt underhållande och till de upprörda finns det bara en sak att säga:

Ha för tusan lite humor!

Ett skratt förlänger livet!

Läs även: Beninska bronser ska stanna i Sverige