Ett visst mått av bibelkunskap gör livet lättare om man vill förstå sin samtid. Men lekmän bör inte läsa den från pärm till pärm utan snarare som ett referensverk eller tankelexikon. En stor del av västvärldens litteratur och mentalitet vilar på Bibeln, och även om man inte är religiös är det en ständig källa till inspiration. Det är helt enkelt grunden för våra gemensamma förklaringsmodeller. Dessutom kan den användas för att försöka förstå det som vid första anblick kan framstå som obegripligt, konspiratoriskt eller rent av spritt språngande galet.

Läs även: Palmepriset till Black Lives Matters grundare

I profeten Daniels bok kan man läsa om den judiska fångenskapen i Babylon. Prins Belshassar lät hämta Daniel till ett gästabud, där det skulle drickas ur bägare plundrade från templet i Jerusalem. Men på väggen i festsalen uppenbarade sig en obegriplig skrift ”Mene mene tekel u-farsin”. Prinsen frågade då Daniel vad detta betydde varvid han, enligt Bibeln 2000, svarade:

Du har satt dig upp mot himlens herre, och du har låtit hämta kärlen från hans tempel. Du själv och dina stormän, dina gemåler och konkubiner har druckit vin ur dem och prisat era gudar av silver och guld, av koppar och järn, av trä och sten – gudar som ingenting ser och ingenting hör och ingenting förstår. Men du har inte ärat den Gud som har ditt liv och ditt öde i sin makt. Det var han som sände denna hand och lät den skriva denna skrift. Skriften lyder: Mene mene tekel u-farsin. Och så skall skriften tydas: Mene – Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort slut på det. Tekel – du är vägd och befunnen för lätt.(Daniel. 5: 23–27)

Efter de två första avsnitten av P3 Dokumentärs Palmeutredningen inifrån är det klokt att studera ”Mene men tekel u-farsin”. Men det är inte själva dokumentären som är ”befunnen för lätt” utan dess huvudperson, länspolismästare Hans Holmér (1930–2002), som var den förste spaningsledaren efter mordet på statsminister Olof Palme 1986. I det viktiga första skedet politiserades utredningen sönder. Från att ha utsetts till årets svensk fick Holmér avgå under förödmjukande former, och det är till stor del hans fel att det än i dag inte går etablera bortom allt rimligt tvivel vem som i fredstid på öppen gata i centrala Stockholm sköt en demokratiskt vald statsminister. Men nog om skåpmat som alla känner till.

Läs även: Palmes grav skändad - använde tejp och nagellack

Den sjudelade radiodokumentären baseras på ett antal bandinspelningar som journalisten Anne-Marie Åsheden gjorde med Holmér under spaningsarbetet. Tanken var att det skulle bli ett scoop för Dagens Nyheter och publiceras när mördaren var gripen. Dessutom skulle Holmér få rätt att i slutreportaget stryka känsliga formuleringar. Bara tanken på denna sorts propagandajournalistik visar hur fel det var och de två första avsnitten skildrar med klar tydlighet att Holmér var fel person och på fel plats. Åsheden har tidigare tagit honom i försvar och det märks att hon är allt annat än opartisk.

Snarare en intellektuell groupie till en machoman, vars tankar kretsar kring sin egen storhet och att den store Olof Palme måste ha bragts om livet av en internationell konspiration. Bandinspelningar varvas med intervjuer där de flesta är positiva till personen Hans Holmér och faran med blind lojalitet blir så uppenbar. Ingen tyckte det var konstigt att den som var chef för den största polisutredningen sedan mordet på Gustav III kinesade hemma hos bokförläggaren Ebbe Carlsson, och där hade med sig sin livvakt. Inte heller var det konstigt att Holmér sprang som barn i huset hos Socialdemokraterna. Tidigare statsminister Ingvar Carlsson med ett rykte som en relativt klok herre uttryckte till och med lättnad att Holmér höll i utredningen. För att återknyta till profeten Daniels ord var det ingen som förstod, hörde eller såg någonting fel med utredningen.

Läs även: Tröttsamt med ännu ett Palmedrama trots briljans

Lovisa Lamm Nordenskiöld och Hugo Lavett ville troligtvis hitta en ny vinkel i det ständigt uttjatade mordet på Olof Palme, och Anne-Marie Åsheden har tidigare skrivit boken Förbannelsen som var en förvirrad hyllning av Hans Holmér. Men att hon enligt egen utsago är nöjd med Palmeutredningen inifrån framstår som obegripligt. De två första avsnitten är ett karaktärsmord på Hans Holmér som lustigt nog mestadels utförs av honom själv, i form av intervjuerna. Som lyssnare – född samma år som mordet skedde – lämnas man av följande intryck: Enpartistaten Sverige hade tentakler överallt, den främsta tidningen bedrev hovjournalistik och mannen i centrum hade gjort sig bättre som lakej än som mordutredare.

Kort och gott: Mene mene tekel u-farsin!

Lyssna på P3 Dokumentär: Palmeutredningen inifrån