Återigen briljerar mästarinnan när det gäller att skildra svenskt 1700-tal. Denna gång handlar det om Stockholms verkliga skandaldrottning Anna Charlotta von Stapelmohr som är skamligt bortglömd bortom kretsen av Bellmankännare. Men Burman gör henne levande.
Hur luktar en historisk epok? Det är en intressant fråga då kunskapen om det förflutna inte alltid är exakt och därför i behov av inlevelseförmåga. Historikern Peter Englund brukar exempelvis säga att en människa från 2000-talet nog inte hade haft stora problem med att föra en diskussion med Voltaire, förutom att man hade tyckt att han luktade illa.
Lukten som fenomen är det som poppade upp i huvudet efter att ha avslutat romanen God natt Madame av historikern och författaren Carina Burman. Hon är specialist på det svenska 1700-talet och har tidigare skildrat Johan Henric Kjellgren i romanform, men även skrivit vad man skulle kunna kalla för den definitiva biografin över Carl Michael Bellman. Att hon kan sitt material framkommer tydligt i God natt Madame som är fiktiva memoarer skrivna av Anna Charlotta von Stapelmohr (1754–1791), som var en av det gustavianska Stockholms skandaldrottningar.
Hon var god vän med Carl Michael Bellman och som kompensation för det kärlekslösa äktenskapet med Elis Schröderhiem höll hon litterära salonger och hade, i alla fall en belagd, älskare. Vid ett tillfälle förvisades hon från hovet av kung Gustav III och en mustig anekdot lyder att han hade retat henne för att hon tyckte om hans stallmästare och för hennes barnlöshet. von Stapelmohr hade då rappt svarat att ”jag måste nöja mig med en understallmästare, ers majestät, ty min man har ej råd, att hålla sig hovstallmästare”. Det var en hänvisning till ryktet om att fadern till kronprins Gustav Adolf var hovstallmästare Adolf Fredrik Munck af Fulkila. Men nog med basfakta.
Anna Charlotta von Stapelmohrs egna handlingar har i princip försvunnet, men vi vet att hon var mycket god vän med Bellman och att han nog var förälskad i henne. Dessutom omskrivs hon i en rad andra källor från tiden och det är detta som Burman använder för att konstruera hennes fiktiva memoarer. Och det görs med bravur! Vi får följa henne från tonåren till hennes alltför tidiga död i barnsäng vid 36 års ålder och allt är med. Societetsintriger, hennes egen väg från flicka till kvinna och frustrationen att inte få verka i upplysningens värld, som ju var reserverad för männen. Men det är inte bara högtravande: Det är tal om rumpkuddar som var en modeassessor, löss på bröst och dåliga älskare. Likaså om den varma vänskapen med grevinnan De Geer och med ”Bella”, smeknamnet för Bellman, som hon verkar betrakta som en äldre nära vän. Precis som den riktiga von Stapelmohr har Burmans ”Anna Charlotta” en vass och frän tunga som får läsaren att dra på munnen, reflektera och stundom tycka synd om henne.
Carina Burman har återigen visat att hon kan göra 1700-talet levande och det torde vara en fråga om tid innan God natt Madame filmatiseras. En svensk version av The Duchess från 2008 handlar om hertiginnan av Devonshire Georgina Cavendish (1757–1806) som möter Bridgertons, som jag tidigare har skrivit om. På ett sätt är det befriande att Carl Michael Bellman är en sidofigur för det kretsar hela tiden kring Anna Charlotta.
Läs även: Varför inte bränna dessa böcker?
Så slutligen var det detta med historisk lukt: Boken får en att verkligen förnimma hur det doftade i dåtidens Stockholm. Det var en sötsliskig kombination av träck, svett, vin och parfym. Hästgödsel varvat med rosenvatten.
Tack för en fantastisk bok Carina Burman och tack Anna Charlotta von Stapelmohr för att ditt liv är en fantastisk berättelse.
Helt enkelt ”Merci Madame”!
Carina Burman, God natt Madame (Bonniers, 2021)
