Vi från Mälardalen älskar att klaga på skåningar. Alltifrån författaren PC Jersild, som halvt på skämt föreslog att skånska borde dubbas, till dem som gärna lägger pannan i djupa veck och förundras över att skånepolitiker, oavsett politisk tillhörighet, alltid vill gå sin egen väg. Ett mäktigt skånskt kommunalråd orsakar alltid huvudbry för en partiledning som sitter i Stockholm. Likaså tycker vi att skåningar mest består av bondläppar om det inte handlar om hippa Möllevången i Malmö.

När jag själv besökte medeltidsborgen Glimmingehus utanför Ystad började jag fundera över varför det historiskt alltid skurit sig mellan Skåne och centralmakten. Borgen byggdes i slutet av 1400-talet av den danske adelsmannen Jens Holgersen Ulfstand och är väl värd ett besök, då den torde vara Nordens bäst bevarade medeltida slottsbyggnad. Ulfstand hade ett för sin tid gediget cv, som inkluderade att vara danske kungens länsherre på Gotland, amiral över danska flottan, pirat och allmän bondeplågare. Sådana rovriddare fanns det också i Sverige, men Ulfstand var trots lojaliteten med Danmark en man som främst såg om sina egna intressen. Dessa råkade sammanfalla med att hans största jordegendomar låg i Skåne. Han var regionens mäktigaste man och kunde blankt strunta i nationsgränserna. Visserligen var han dansk men han gifte in sig i den svenska släkten Trolle för att detta gynnade honom. På många sätt var han mer av en girig storbonde än rovriddare, då det hela tiden gällde att utöka den egna makten.

Det var därför han lät bygga denna imponerande 1400-talsborg som står kvar än idag tack vare det faktum att svenskarna inte hann riva den under skånska kriget. Slumpen bevarar ibland historien på bästa sätt. Dessutom kan den tjäna som symbol för en skånsk mentalitet som vi lever med än idag. Förvisso är Skåne en del av Sverige och har varit det länge. Men man har alltid behållit sin särart. Gränslandet mellan Danmark och Stockholm skulle troligtvis gärna vilja se sig som sin egen nation, då man kan plocka det bästa från två världar. När Skåne blev svenskt 1658 fortsatte delar av den skånska adeln att hellre vistas i Köpenhamn samtidigt som man lovade att aldrig ta till vapen mot den svenska kungamakten. Det var en sådan slughet som gjorde att det tolererades. Till detta ska läggas att den våldsamma ”integrationsprocess” Karl XI genomdrev när det gällde Skåne snabbt betalade sig. Det var ett välmående landskap som år efter år bidrog till den svenska statskassan. Men också både säreget och tjurigt.

En självständighetskänsla man kan läsa av i Glimmingehus och som vi har andra har mycket att lära oss och inspireras av.

Läs även: Akta er för makthavare med tandvärk