Fiktiva memoarer var länge standard inom skönlitteraturen. Det finns fog att påstå att det började med Daniel Defoes (1660–1730) Robinson Crusoe och sedan fortsatte det av bara farten. På svensk botten har vi några bortglömda guldklimpar som August Bondesons (1854–1906) skrattfest om folkskoleläraren John Chronschough, men dessa publicerades 1897. De har således ett par år på nacken då den fiktiva memoaren och biografigenren höll på att stanna av under andra hälften av 1900-talet. Men detta ändrades med buller och bång på 1990-talet.

Ernst Brunner skrev om Carl Michael Bellman 2002 och det var ett tacksamt människoöde att ösa ur. Men före Brunner hade litteraturhistoriken Carina Burman skrivit ett liknande mästerverk om Bellmans trätobroder Johan Henric Kjellgren (1751–1795), poeten, smickraren, akademiledamoten och hovmannen som i sin samtid var allt det Bellman ville vara. I Min salig bror Jean Hendrich låter han brodern Jonas, som är landsortspräst, berätta om dennes liv och ha intressanta konversationer med sin älskarinna Hedda. Den är så pass välskriven att när jag första gången läste den trodde jag på fullaste allvar att det var en faktabok. Men det är föga förvånande då Burman som disputerade på Kjellgren hade så pass mycket material kvar att hon enligt egen utsago ”lika gärna kunde skriva en roman”.

Fram träder en lysande, fåfäng, empatisk men också arrogant Kjellgren. Helt enkelt en människa av kött och blod, som stundom tvivlar på sin förmåga men som alltid verkar landa på fötterna. Förutom den ständigt sviktande hälsan. Mot Bellman är han först och främst avog och detta på gränsen till fientlig, vilket inte minst märks när han avfärdar honom i verket Mina löjen 1777:

Anacreon, var är ditt lov, en annan rövat har din lyra som kvick i fylleriets yra, förtjusa lärt Priapi hov.

Han kom dock att ändra sig och skrev förordet till den första tryckta upplagan av Fredmans epistlar. Däri låg också en del av hans storhet, eftersom han helt enkelt insåg att han hade haft fel. En positiv egenskap som de flesta skulle må bra av. Eftersom Burman behärskade ämnet fullt ut är det också storslagna miljöskildringar av det pudrade och illaluktande hovet där alla måste lyda Gustav III:s nyckfullheter. Men det målas också upp ett porträtt av en hårt arbetande skald som brinner för att skapa. När han i slutet av sitt liv insåg att han var döende spenderade han den sista tiden med att ordna sina skrifter. Trots att det kostade på både fysiskt och psykiskt.

Oturen för Kjellgren torde vara att han levde och verkade samtidigt med Bellman. De flesta som känner till honom idag har ett bredare eller specifikt intresse för svensk litteraturhistoria. Fler borde ändå upptäcka Kjellgren och ett steg i rätt riktning är att läsa Carina Burmans roman. Man blir inte bara mer lärd utan får dessutom en skönlitterär läsupplevelse. Det hade han själv som docent i vitterhet synnerligen uppskattat.

Läs även: Kommer ni ihåg när fotbollen inte var korrupt?

Carina Burmans Min salig bror Jean Hendrich kan köpas här.

David Lindén