Alla skribenter kan någon gång begå misstag och detta inkluderar mig själv. Personliga favoriter ur mitt eget syndaregister är att jag har kallat kokboksförfattaren Cajsa Warg (1703–1769) för Kajsa Ward, hävdat att Annie Lööf varit ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund och missat att jag skrev pubis där det skulle vara publik. Dessutom har jag drösvis med gånger haft dåligt omdöme som när jag tyckte det var passande att rubriksätta en artikel om ett förintelsemonument med ”Äntligen en slutgiltig lösning”. Efteråt fick jag ett vänskapligt samtal med min dåvarande redaktör som påpekade att allt inte behöver vara klickvärdigt.

Om någon påpekar ett fel som visar sig stämma är det enda raka att be om ursäkt och sedan rätta till det. Läsare eller lyssnare är inte fiender och den som hittat felet vill i nittionio fall av hundra enbart rätta till en felaktighet. Det är därför som Radio Swedens bemötande när det gäller de upprepade felöversättningarna av KD-ledaren Ebba Buschs uttalande om påskupploppen, i samband med koranbränningar, inte bara är pinsamt utan rent ut sagt farligt.

Först hävdade man att det var enstaka felöversättningar och bemötte kritikerna som något som katten hade släpat in. Om man tyckte att Sveriges Radio åtminstone skulle föra en dialog med Kristdemokraterna betedde man sig ungefär som Vladimir Putins och Viktor Orbans kärleksbarn. När det senare uppdagades att det inte bara var ett enstaka misstag från Radio Sweden hävdade man att det var just enstaka misstag och att det inte låg någon systematik bakom felöversättningarna. Ekots ansvarige utgivare Klas Wolf-Watz som också ansvarar för Radio Sweden menade att alla rutiner hade följts och att de som ville klaga skulle vända sig till Medieombudsmannen. Men när granskningen fortsatte och det framkom att det var allt annat än olycksfall i arbetet bytte man fot och nu hade det varit skrattretande om situationen inte hade varit så pass allvarlig.

Wolf-Watz och Radio Swedens redaktionschef Gaby Katz ansåg nu att allt berodde på stress. Lösningen blir att anställa ytterligare två chefer. Sveriges rikaste mediaorganisation, Public Service, med ett ymnighetshorn att ösa ur i form av skattepengar, är så stressade så att just Ebba Busch felöversätts gång på gång. Om det som sagts inte hade varit så pass allvarligt skulle man kunna likna att anställa fler med hur man i den tecknade kontorsserien Dilbert ska ha ett möte om varför man har så många möten. Förutom styrkekramar och handhjärtan går det att vidare fortsätta med det populärkulturella spåret.

Läs även: Treenigheten och nya metadebatten

På 1990-talet gjorde humorgruppen Lorry sketchen ”Tillfälligt valbar” där en stressad Stefan Sauk sa ”det är mycket nu” som jämte ”jag är skeptisk”, där han spelade Doktor Dengroth, blev bevingade uttryck. Dessa uttryck är passande för hur man ska beskriva Sveriges Radios taffliga försök att försvara attacken mot KD. Att det är stressigt på jobbet är ingen förklaring och sanningen är ofta enklare än invecklade förklaringsmodeller. Förmodligen är det så pass banalt att några på Radio Swedens redaktion inte gillar Ebba Busch. Mot personliga aversioner hjälper inga skärpta rutiner i världen men däremot att få sparken.