Grunden för den svenska demokratin som vi känner till den lades på 1400-talet. Det var då det första ”herredagsmötet” samlades i Arboga. Men om det var början eller inte tvistar de lärde fortfarande om. Däremot så var det början på någonting som vi idag kan relatera till som demokrati. Anledningen till denna miniutläggning om svensk medeltid är att betona ett obekvämt faktum: Samhällen blir inte demokrati över en natt. Tyvärr. För det hade varit betydligt trevligare om så varit fallet.

Det tar tid att etablera tillit till medborgare och statens gemensamma funktioner. Därför torde det inte vara helt uppseendeväckande att det finns ett antal ryssar på gatan som stödjer Putin. En vän av den ordning vi själva är uppfödda i skulle dock ställa den enkla frågan: Han är ju en diktator? Det må vara så. Men för en ryss i övre medelåldern som formades under Sovjetunionen och sen fick uppleva det kaosartade 1990-talet är detta irrelevant. På 1990-talet rådde svält i Sankt Petersburg och det var en ung man vid namn Vladimir Putin som arrangerade mattransporter via sina kontakter i Tyskland. En full mage är bättre än att svältandes rösta i fria val.

Läs även: Magsura vänstermäns diskreta charm

Ett liknande exempel kan hämtas från arabiska våren 2010. Många, inklusive undertecknad, kände en eufori som nästan kan jämföras med 1989. Förvisso var jag inte med då men jag kunde föreställa mig hur man kände då. Äntligen skulle despoterna slängas på historiens sophög och Tunisien, Libyen eller för den delen Syrien och Jordanien bli en del i den västliga gemenskapen. Tyvärr blev så inte heller fallet.

Det är lätt att säga ”vad var det jag sa” när det gäller dagens världsläge. Men det vore ovärdigt eftersom vi är många som någon gång siat fel om världsutvecklingen. En av anledningarna till att det gick relativt bra 1989 var att exempelvis de baltiska länderna hade många akademiker som hade tränats i västerlandets demokratitanke och sedan återvände hem för att bygga upp sina fria länder. Det gick inte lika bra efter arabiska våren då många av länderna i Mellanöstern historiskt sett är nya nationer där klan spelade större roll än partitillhörighet. Det är därför som Bashar al-Assad har kunnat klamra sig fast vid makten. Med risk för att låta som en sociolog går det inte att se varje land med västerlandets glasögon. Varje nation har inte den 700-åriga traditionen av folkinflytande som exempelvis Sverige har.

Det är därför som det med största sannolikhet kommer att gå bättre i Ukraina, med landets tusenåriga historia som självständig nation, relativt välutvecklade institutioner och en tradition av att vilja vara fria. Men det går inte att sia om framtiden. Däremot går det att försöka hjälpa till att utvecklingen går i rätt riktning. Men den som lever får se.