Inom historieskrivningen är det en ständig diskussion om vilken roll individer spelar, jämfört med viktigare faktorer som ekonomi, klimat och mentalitet. Debatten är gammal och i vissa perioder har ena skolan dominerat över den andra medan man idag nog har nått en konsensus att det på ett typiskt svenskt sätt är ”både och”. Detta framgår klart och tydligt när det gäller årets femhundraårsjubileum inom svensk historia.

Amerikanerna har 1776 och fransmännen 1789. Sverige borde ha 1523 och det handlar om avslutandet av frihetskriget vilket inleddes 1521. När uppror i Dalarna och Småland mot den siste danske unionskungen Kristian II kulminerade med kungavalet i Strängnäs den 6 juni och intåget i Stockholm på Midsommardagen 1523. Mannen som valdes till kung blev det av en slump och det finns fog för påståendet att han både hade otur och tur. Alternativt att han var en person som kunde ”gripa occassionen” (för att citera den senare svenske statsmannen Axel Oxenstierna vilket kan översättas med att ”gripa tillfället”).

Gustav Eriksson av Vasaätten (cirka 1496–1560) visar hur en individ kan spela stor roll när en nations historia formas. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att han var rätt man på rätt plats, samtidigt som han upplevde extrem otur. En maktutövningens Forrest Gump eller för den delen en svensk Henrik VII (1457–1509). Den sistnämnde såg ett tillfälle och grep det och det var långt ifrån gudsbestämt att någon av dem skulle bli monarker och grunda dynastier som formade sina länder till något vi påverkas och lever med än idag. Ett typexempel är Gustav Eriksson själv och hans familj. Visserligen tillhörde han rikets elit, men han var långt ifrån ledarskapet för sidan som ville bryta loss Sverige från Kalmarunionen. Det var reserverat för ätten Sture, vilka han visserligen var släkt med, men han visade inte några tecken på ett aspirerande statsmannaskap i ungdomen. Till detta kan läggas hans egen familj. Fadern Erik Johansson av ätten Vasa var visserligen riksråd, men gav aldrig några prov på politisk intelligens utan snarare tvärt om.

Som kung låter Gustav, eller Gösta, publicera vittnesmål om att fadern helt enkelt var ”simpel”. Han beskrivs även någon gång som en galen hund och står vid åtminstone ett tillfälle inför rätta för att han dödat bönder i vredesmod. Sonen var inte heller en mönstermedborgare och faktum är att när han första gången omnämns i källorna är när han hamnar i handgemäng med riksföreståndaren och släktningen Sten Sture den yngres tjänare. Våld var visserligen betydligt vanligare än det är idag men det är ändå intressant att den framtida kungens första notis var att han var i slagsmål.

Om det inte hade varit för vad som skulle komma sedan hade Gustav Eriksson av Vasaätten mest omnämnts i testamenten och juridiska handlingar. Då som nu spelar juridiken roll och cash is king. Men tack vare unionsupplösningen och sin klassbakgrund drogs han in i kriget med Danmark och efter slaget vid Brännkyrka 1518 hamnade han som gisslan i Danmark. Men gisslan kan ge fel förståelse då det snarare hamnade om glorifierad husarrest. Från denna avvek han och efter en tid i Lybeck återvände han till Sverige. Kristian II hade då vunnit kriget, riksföreståndaren Sten Sture den yngre var död och allt skulle vara glömt och förlåtet inför kungens kröning i Stockholm i november 1520. Likt övriga i sitt samhällsskikt bjöds Gustav Eriksson in till kröningen, men han vägrade åka. Det räddade hans liv, då han undgick Stockholms blodbad och snart insåg att han var den ende vuxne mannen som kunde vara ledare för dem som ville gå ur unionen. Jagad, utfattig men med ett namn som ingav förtroende. Nu gällde det att samla en armé för ett nytt uppror.

Men varför fick han denna chans?

David Lindén