Det fanns en tid då humorn främst existerade analogt i form av papperstidningar. Visserligen finns anrika Grönköpings Veckoblad kvar men fysiska humortidningar är ändå en utdöende konstform. Bland mina favoriter var Ding Ding värld som gavs ut mellan 1992 och år 2000, vilken grundades av medieentreprenören Hans Hartwig.

Tidningen varvade hittepånyheter med verkliga sådana och inom det första gebitet återkom att Elvis Presley levde. Jag gillade också berättelsen om mannen som gifte sig med en gitarr och damen som ständigt överlevde elchocker på i snitt 10 000 volt. Men frågan är hur tidningen hade tagit sig an samtiden som på många sätt bevisar att verkligheten överträffar dikten. Som exempel kan nämnas några färska händelser som nyligen inträffat.

På nationaldagen önskade kung Carl XIV Gustaf glad midsommar när han höll sitt traditionsenliga tal till nationen. Förvisso är midsommar vår informella nationaldag men man hade nog kunnat vänta sig att majestätet hade koll på vilken dag det är. Men ordgrodor är inget ovanligt när det gäller majestätet: Vem minns inte när han sa ”kära örebroare” vid ett besök i Arboga?

En person som hade platsat i Hartwigs skapelse är den brittiske premiärministern Boris Johnson. Mannen har satt i system att skarva med sanningen och han har svårt att skilja på jobbmöten och festande. I alla fall under pandemin när han införde några av de mest drakoniska bestämmelserna i Europa. Landets invånare förbjöds att träffa andra medan det partajades på Downing Street i London. Nu har han överlevt en misstroendeomröstning i parlamentet, men 40 procent av de konservativa ledamöterna tycker att han är ovärdig att leda landet.

Läs även: Äntligen fick #Metoo normaliseras

En metaforisk bild av hur man ser på honom är att han buades ut när han anlände till firandet av drottning Elizabeth II:s sjuttio år på tronen. Att en konservativ premiärminister buas ut av rojalister när monarken firar ett jubileum är något som tidigare aldrig har inträffat – och troligtvis aldrig kommer att hända igen.

Slutligen har vi gårdagens händelser i den cirkus som är vår nuvarande riksdag. Den tidigare vänsterpartisten Amineh Kakabaveh räddade justitieminister Morgan Johansson genom en överenskommelse med regeringen som får 1930-talets kohandel att framstå som etisk och transparent. Trots att Kakabaveh sitter i det svenska parlamentet verkar hon enbart bry sig om kurdisk politik och kurdiska frågor. I Storbritannien finns talesättet att sätta ”country over party” och i detta fall borde Kakabaveh fundera kring att det finns tillfällen då fosterlandet bör prioriteras över hjärtefrågor.

Detta är vad som har inträffat under de tre senaste dagarna och man undrar vad resten av veckan har att komma med. Trots allt är det bara onsdag och redan hade man kunnat fylla ett helt nummer av en politisk Ding Ding värld.