Känslan av att leva i något som kan liknas vid den gamla humortidningen Ding Ding värld har sällan varit så påtaglig som när man följer diskussionen om att den svenska opinionen är påtagligt positiv till att ta emot flyktingar från krigets Ukraina. Författaren Tone Schunnesson menade i Aftonbladet att region Stockholms beslut om att ukrainska flyktingar skulle få resa avgiftsfritt i kollektivtrafiken var ”en blåsning”, och Arif Sulmani som är ordförande för Ensamkommandes förbund hävdade i GP att den positiva attityden till ukrainska flyktingar var ”hyckleri”. Det har höjts flera andra liknande röster som alla har gemensamt att de hävdar att Sverige ändrat sin attityd till flyktingar enkom för att de från Ukraina är blonda och blåögda. Med andra ord att det skulle handla om rasism och underförstått att de som kom till Sverige 2015 möttes av kalla handen.

Självklart var så inte fallet och det minns alla vi som var med. Men skillnaden är att då slöt etablissemanget unisont upp kring idén att varje person som kom till den svenska gränsen och yttrade de magiska orden ”asyl” per automatik var en person som hade skyddsskäl. Det är därför som den ändrade åsikten om Sveriges generella flyktingpolitik blev så pass smärtsam. Det gör ont när prestige står på spel. Likaså är det faktiskt skillnad på 2015 och dagens läge.

Libanon gjorde hästjobbet när det kom till flyktingar från Syrien. Polen gör det idag för Ukraina. Men en massa människor reste genom hela Europa och tog sig till Sverige och många av dem var ekonomiska migranter. Det finns få vettiga människor av kvinna född som vill leva i Iran men det är inte ett land som befinner sig i krig. Även om det är en diktatur finns det många andra värre ställen i världen. Dessutom är det fullt mänskligt att vilja skapa sig ett bättre liv men det är tyvärr inte alltid ett giltigt asylskäl.

Läs även: Lika bra att vara ärliga med att vi hellre hjälper ukrainare än palestinier och somalier

Det är inte rasism att konstatera att Stockholm ligger närmare Kiev än Mogadishu utan ett krasst fakta. Ukraina ligger i vårt eget närområde och det tål att upprepas att vi har tusen år av historia som förenar våra länder. Det handlar inte hudfärg utan om kultur. Likaså har ett stort antal ukrainska män som arbetat i Sverige återvänt för att slåss för sitt land. Detta spelar också in. Slutligen kan tilläggas att de ukrainska flyktingar som kommer till Sverige består av kvinnor och barn och den dagen de kan återvända kommer de att göra det.

Finge man vara elak handlar argumenten om påstådd särbehandling inte om flyktingar utan om den egna självbilden. Det är helt enkelt lättare att visa sig solidarisk när det handlar om konflikter lite längre bort och, gärna också, med ett varmare klimat. Men nu är det något som kommer att påverka oss helt och hållet. Bashar al-Assad skulle aldrig bomba Stockholm medan Sovjetunionen ”råkade” göra det 1944. Om Putin vinner i Ukraina har krisen flyttat ännu närmare våra egna breddgrader. Slutligen fick flyktingar åka gratis bland annat med SJ.

Det vet jag för jag misstogs för att vara en sådan!