Folklivsforskaren Ebbe Schön är död, eller har han bara rest till Nordpolen för att arbeta heltid som jultomte? Det var den galghumoristiska kommentaren en god vän sa till mig när nyheten kom på fredagsmorgonen. Med sitt stora vita skägg var det ju nämligen så han såg ut: Som en klassisk jultomte. Men han var mycket mer än en mysfarbror även om utseendet säkerligen bidrog till hans popularitet.

Schön var folkbildare i ordets allra finaste bemärkelse. För honom var det lika viktigt att föreläsa för en kunglig akademi som att i julkalendern Trolltider med trollkalender 1985, som var en repris av klassiska Trolltider från 1979, agera lucköppnare. Varje morgon satt han där i TV och berättade för barnen om det mytiska och sägenomspunna såsom vättar, mylingar och näcken. Idag kan det anses komiskt men han fick kritik av bland annat Livets Ord, KDS (nuvarande Kristdemokraterna) och Svenska kyrkan. Hans medverkan var hednisk och ogudaktig.

På många sätt var han ett barn av 1970-talet då etnologi var ett populärt universitetsämne. Inställningen var att man skulle ”gräva där man stod” och kan ses som ett exempel på gröna vågen som uppstod som opposition mot tron på eviga framsteg. Om detta kan man tycka vad man vill men även världens mest moderna land begick misstag. Ett sätt att tackla dessa var insikten om att allt i det förflutna inte var dåligt. Det gick bättre om man kände till sin historia och sin hembygd. Metaforiskt kan man sammanfatta det som att man rör sig bättre framåt om man vet att det finns människor som gått före.

Ebbe Schön var dock inte etnolog från början utan litteraturvetare, vilket också hjälpte honom i hans yrkesgärning. Avhandlingen om författaren Jan Fridegård (1897–1968) bidrog till att han var fast förankrad i den delen av arbetarrörelsens historia där bandet med det gamla bondesamhället fortfarande fanns kvar. Trots att man hade flyttat till stan för ett arbete visste man hur näcken spelade eller hur ett skogsrå såg ut.

Förutom populärkultur som julkalendrar och en oändlig mängd böcker var Schöns främsta akademiska insats att han under tjugo år var chef för Nordiska museets folkminnessamling och särskilt betonade insamlingen av sägner och muntliga traditioner. Men folkminnen handlar inte bara om det förflutna utan också om att lägga grunden för framtida forskning. Därför har Institutet för språk och folkminnen, som grundades 2006, nyligen fokuserat på att samla in minnen från pandemin.

Som pensionär drog inte Schön ner på arbetstakten. Hans sista bok med det passande namnet Gårdstomtens tårar publicerades så sent som förra månaden. Innan dess hade det blivit ett tjugotal titlar till och säkerligen ett par tusen föredrag. Dessutom fick han en form av renässans som expert i SVT:s Historieätarna från 2012 där en yngre generation upptäckte hans lärdom.

Hus- eller gårdstomten är enligt sägnen lite småvresig och vill inte bli sedd men håller ett vakande öga på människorna så att de är snälla mot djuren och sköter gården väl. Därför blir det lite fel att likna Ebbe Schön vid en sådan. Han älskade att dela med sig av sina kunskaper men var aldrig docerande. Men det går att likna honom vid J. R. R. Tolkiens trollkarl Gandalf som i Sagan om ringen guidar hobbitarna.

Nu är Ebbe Schön inte längre med oss men hans böcker finns kvar och det ska vi vara tacksamma för. Sägnernas och sagans värld får ha honom på heltid.

Läs även: Kräftor kräva drycker

Ebbe Schön (1929–2022), folklivsforskare.