Lite tillspetsat går det att påstå att midsommarafton är den riktiga svenska nationaldagen, även om 6 juni formellt har utsetts till det. Men om 6 juni är vår politiska nationaldag är midsommar vår kulturella motsvarighet. Det är alltid vanskligt att granska historia och jämföra med kultur även om de alltid tenderar att möta varandra. Kultur är så pass mycket bredare än händelser och individer, även om dessa kan spela roll. Inom det förstnämnda ingår också mat och levnadssätt vilket blir ytterst påtagligt under sommaren med betoning på månaden augusti.

En förkrossande majoritet av svenskar vill unna sig kräftor och frågan är varför? Det är ganska gott men när det inte är ”kräftsäsong” tenderar skaldjur att vara något som mestadels äts på Västkusten. Tillgång spelar så klart roll, men även om våra inhemska kräftor håller på att utrotas av kräftpest fortsätter vi att konsumera dem i augusti, men då handlar det om kinesisk import.

Är kräftor ursvenskt? Svaret blir ett nja. Förvisso fångande man dem redan under Vasatiden, men länge var det en rätt som mestadels åts av underklassen. De var billiga, lättlagade och lättillgängliga. Ett tecken på det sistnämnda är att författaren Åsa Linderborg i sin självbiografiska roman Mig äger ingen berättar att hon ofta åt kräftor tillsammans med sin alkoholiserade far. Dessa kräftor var ingen lyxprodukt från Östermalmshallen i Stockholm utan den föda som man kunde få för billigast peng. Linderborg växte upp på 1970-talet och det är inte länge sedan.

Kräftornas popularitet inom breda folklager är i mångt och mycket en produkt av 1900-talet och speciellt efterkrigstiden. Men innan dess nådde de nationell berömmelse i och med Albert Engströms klassiska affisch från omröstningen om alkoholförbud 1922 med texten ”Kräftor kräva dessa drycker”. Rusdrycksförbudet besegrades. Likt Carl Larssons Sundborn och Jenny Nyströms teckningar blev kräftor en del av hur Sverige uppfanns rent kulturellt. Till detta ska också läggas sill och potatis, som även det idag ses som traditionell sommarmat. Även om tidigare generationer troligtvis hade tyckt att det var underligt att vi firar med vad som förr var alldagligt.

Förvisso är inte Sverige unikt jämfört med resten av världen i det att man med ökat välstånd förvandlar tidigare fattigmansmat till delikatesser. Jämför med engelsk Shepherd’s pie eller för den delen franska sniglar. Men vårt förhållande till kräftor kan nog kallas för tvättäkta svenskt. Således praktiserar vi alla ett stort mått av svensk kultur när vi äter kräftor i augusti. Oavsett om det är flod-, havs-, eller kinesiska kräftor.

Sålunda önskas alla en trevlig kräftsäsong. Man behöver inte dricka nubbe eller ens sjunga sånger, men de kräva i alla fall någon form av dryck för att parafrasera Albert Engström. Annars blir det lätt för salt.

Läs även: Rikets traditionella skattkammare